hagrids ögon var som skalbaggar
Hon var som en liten människa. Eller snarare, hon är en liten människa. Hennes läppar var så små, som i miniatyr. Hennes ögon var svarta. De kunde jag titta in i. De ögonen sa så mycket men samtidigt ingenting. Även om mina ögon skulle avslöja massa hemligheter skulle hon inte berätta mina hemligheter för någon. Hon log mot mig, som om hon ville make sure att jag kunde lita på henne.
Jag tog av mig conversen. Och koftan. Och strumpbyxorna. Sedan gick jag hem. Barfota.
ÅHHhhhhhhhÅhhhhhåhhhhhhhhhhhhhhhahaaahhhhhh feeeeeeeeeeeeett jobbigt. Det är bara fett jobbigt, och jag kan inte göra något åt det och det är bara feeeeeett jobbigt. Skaver liksom ni vet.
Och nu då? När allting borde vara rätt? När allting är rätt? Men det är fel ändå? Var går jag nu? Vart tar jag mig och hur?
Förvirrat. Eller hur.
att komma i underfund med
Att vilja skratta att vilja kräkas att vilja hosta att vilja svälja att vilja sjunga att vilja skrika att vilja hicka att vilja harkla sig att vilja gråta.
Ibland är alla dessa samma känsla.
sagt idag
You're so hard to please!
Jag vet, förlåt. Det är bara mitt och ingen annans fel. Det är helt och hållet mitt eget fel. Men jag förstår att det kan vara frustrerande. Förlåt för det.
min
Jag saknar dig.
Ja det gör jag.
Men det är inte okej.
Eller hur?
Fast nej, jag ändrade mig.
Jag saknar inte alls dig.
Eller vad spelar det för roll.
Du kommer ändå aldrig få veta det.
Satteh.
bli
Åh vad vi ska verka oberörda. Vi ska bara titta på varandra, fast inte så länge, vi ska låtsas att vi inte bryr oss, låtsas som om man inte ens tänkte titta på den andre.
Sköt du ditt så sköter jag mitt. Sätt dig inte för nära, snälla nån lite revir måste man ju få ha.
Vi blir irriterade om någon hostar. Förvånade om någon yttrar ett ord till någon den inte känner.
Ja! Jag tittar ut genom fönstret ända tills jag ska gå av, så att jag inte behöver titta i någons ögon.
Vi kollar snett på den som ler. Ska komma först in, ska komma först ut. Hjälper inte den som snubblar.
Rör mig inte. Rör mig inte.
Rör mig inte.
Stockholmare. Det värsta är att vi alla är medvetna om detta. Vi tillochmed pratar om det. Men det är ju om oss själva vi pratar.
snälla
Nu när det har blivit sommar ja det har det cyklar jag till och från spårvagnen varje dag.
I vanliga fall brukar jag titta ner i asfalten när jag cyklar, alltså på vägen som jag rullar fram på.
Men igår tittade jag upp. Tittade bort, mot det som är så långt borta.
Jag flög.
Jag flög!
Såg allt komma närmare, det som jag tittade bort mot.
Fast samtidigt var det lite läskigt, på ett sätt släppte jag kontrollen. Jag såg ju inte vart jag cyklade. Det var ungefär som att blunda när man går hem. Men det är å andra sidan något av de mest befriande man kan göra.
gå då, gå härifrån, jag vill inte se dig mer
Hon gick från café till café, ensam. Hon gick in och gick ut igen. Köpte ingenting. Kunde inte bestämma sig.
Vad var det som var så svårt? Hur mycket kunde egentligen gå fel?
Det kanske blir bättre på nästa ställe, tänkte hon. Det kanske finns en skönare fåtölj på fiket där framme. Bara jag fortsätter att gå.
Hon fortsätter att gå.
Fortsätter att gå.
Att gå.
Gå.
now's the time to get up on the train
Jag är så trött på det här. Så fruktansvärt trött på det här. Ända in i kroppen. Ni vet när man fysiskt kan känna trötthet i kroppen? Så känner jag. Jag vill ta det och knyckla ihop det till en boll och kasta iväg det. Skrika högt. Jag vill bara säga 'ska du med eller inte'. Sedan inser jag att det kanske inte spelar någon roll.
Rubriken kommer från låten Now's the time med Salem. Han är fantastisk.
konstig grej
"Vad fin du ser ut när du äter banan!" sa en vän till mig.
Natten därpå drömde jag att en annan vän sa till mig att han blev irriterad när jag åt banan, att han inte kunde förklara det men att han inte kunde titta på mig när jag åt banan.
Hur kommer det sig att man alltid vänder allt till något negativt? Även det som var positivt från början?
väntar ett
Tågstationen i Göteborg. Alltid samma lättnad.
Min vän ska flytta dit, han har fått en lägenhet. Åh vad skönt, åh vad bra. Nu kan livet börja på nåt sätt.
Den fina gatan. Linnégatan tror jag den heter. Där vill jag bo. Där ska jag bo en dag. Du och jag ska bo där, eller hur?
I Slottskogen såg vi en mamma och ett barn. De sprang runt på gräset och skrattade jättemycket och busade och tittade på varandra med glittriga ögon. Jag tycker det är trevligt att hitta på historier om folk jag ser. Jag tänkte att pappan i familjen kanske flyttade någonstans, kanske till Ryssland. Men vi ska tamejtusan klara oss på egen hand, tänkte mamman. Och det gör de nog också, de såg båda väldigt glada ut. Fast å andra sidan avslöjar ytan inte alltid vad som finns på insidan.
Hakgubbar som alltid är lika roligt. Det är sådant man alltid kommer skratta åt. För det är så sjukt roligt.
Min vän har en bok med blanka sidor. I den ritar hon ögonblick. Istället för att ta kort, sa hon. Där har hon ritat sin systers vardagsrum, en tjock tant i parken, en husknut. Och massa fler saker. Hon tog upp boken lite då och då under tiden jag var hos henne, för att dokumentera ögonblicket. Så fruktansvärt fint.
En hund med en scarf.
Vi gick på kullerstensgatan, stannade till vid en leksaksaffär för att spela på alla speldosor. Stannade för att äta en bulle lika stor som tallriken. Den blev man minsann mätt av ska ni veta. Jag åt inte hela själv dock. Det hade varit coolt.
Påslakan med hjärtan. Såg lite ut som min favoritkjol. Bara massa förvirrade hjärtan i massa förvirrade färger.
Kyrkan i massor. Lugnet.
Vi cyklade till havet. Hon badade. Vi hade converse båda två. Vita.
Längtar inte. Trots att man borde göra det nu när det är vår.
lyckobubblor i en annan stad
du är värd så sjukt mycket
Glad påsk mina kära. Jag har hittills haft en av mina bästa påskhelger någonsin, hoppas ni också lever gott. Hejdå
visdom i tanden
Jag tror visst att jag håller på att få en visdomstand. Hur mycket visdom som sitter i den vet jag inte.
trassel
Åh vad jag önskar att du skulle, åh vad jag bara vill strunta i allt som om jag inte brydde mig. Jag vill att det ska vara så, just på det sättet som jag vet, fast det är typ inte rätt. Jag längtar så sjukt mycket, men det är bortom räckhåll. Och jag tror inte att du fattar, nej du fattar verkligen inte, eller gör du det? Är du medveten? Tänker du? Jag bara önskar fast det går inte, det blir inte alltid som man tänkt sig. Även fast man trodde att den här gången blir det annorlunda. Det finns cirklar som är slutna, sjöng Lisa Ekdahl en gång. Hennes son går förresten i min parallellklass.
Jag driver runt i tankar, gör saker samtidigt som jag tänker nejnejnej. Och sedan blir det precis som jag trodde. Fast å andra sidan trodde jag inte att det skulle bli så.
Trassel.
syster
Hon har kommit hem hon har kommit hem hon har kommit hem hon har kommit hem hon har kommit hem hon har kommit hem hon har kommit hem
fragment
Små saker jag vill säga, små oviktiga saker som kan bli viktiga. Men antingen känns de inte betydelsefulla nog, eller så glömmer jag bort dem. Synd, de kanske behövde att någon skrev ned dem.
Jag kommer ihåg en sak jag tänkte på. Igår satt jag mitt emot en söt gubbe på spårvagnen. Huden på hans kindben var alldeles rödspräcklig, ni vet köldbiten. Fast det var inte alls kallt igår. Så jag tänkte, att han måste någon gång i sitt liv förfrusit sina kinder eftersom minnet av den kalla dagen fortfarande klamrar sig fast i huden. Undra vad han gjorde då. Han kanske bergsklättrade. Nu är han nog för gammal för att göra det. Fast never say never.
Idag är en så bra dag. Det krävs inte mycket för att en dag ska bli bra. Två tjejer med massa tankar, solsken, något att äta. Det räcker liksom.
Känslan jag hade imorse var känslan man har dagen innan sin födelsedag. Det är för att min syster kommer hem imorgon. Jag fattar det inte. Ikväll ska jag göra müsli. Hejdå
blommorna
Att vakna till solen.
söndag av palm
När jag hör detta vill jag gråta floder för att det är så bra. Och det gör jag ibland också. Lyssna och njut.
yeah I'm superman, se mig där bortom molnen
Ibland tror jag att jag är superwoman. Att jag klarar allt, helt själv. Jag tror alltså helt seriöst att jag kan fixa stora sjuka överväldigande grejer alldeles ensam. Något jag ofta säger är 'jag fixar'. Men jag fixar inte alltid. Nej, det klart jag inte gör, man kan inte bära hus ensam. Men av någon konstig anledning tror jag att jag kan det.
Rubriken kommer från en låt som heter Superman med bandet Elefant. Elefant är ett av mina favoritband, och alla deras låtar är catchy med lame svensk text. Och dessutom är de från Göteborg. Åh hjärta.
nattfjäril
Jag bäddade just min säng. Och när jag lagt täcket till rätta såg jag något litet brunt i ena hörnet. Med ett hugg i magen insåg jag att det var ett djur, ett kryp. Jag tittade närmare på det och såg att det var en nattfjäril.
Jag måste ta den i händerna och släppa ut den, tänkte jag.
Men det tog en stund innan jag kunde göra det. Vet inte varför.
Vad var jag rädd för egentligen? Vad trodde jag skulle hända?
Till slut kupade jag händerna och omringade den. Den flaxade förtvivlat. Jag släppte snabbt ut den genom mitt fönster ut i nattluften och jag kunde nästan känna dess lättnad.
Mitt hjärta dunkade så hårt.
