katapulten/uppskjutet
To be thrown out into nothing, like a bullet from a cannon, like a body from a bridge, like a raindrop from the sky.
att vara övergiven
En dag kom inte hon inte tillbaka. Hon sa att hon skulle gå ut en sväng. Men så kom hon inte hem. Jag väntade ett tag. Jag väntade nog länge. Jag vet inte, timmar kan vara sekunder och minuter kan vara år när man väntar. Men till slut gick jag. Fanns väl ingen mening med att sitta kvar där och vänta på någon som aldrig skulle komma tillbaka. Jag började gå längs tågrälsen. För det är ju på ett tåg man sätter sig om man vill fly, eller hur? Så jag tänkte att någonstans måste jag ju komma om jag följer rälsen. Och det gjorde jag. Jag kom till någon stad jag inte minns namnet på. Inte för att det spelade någon roll vad staden hette. Spelade någonting egentligen någon roll. Jag satte mig på en bänk i solen och väntade. Jag minns inte vad jag väntade på. Jag satt i timmar, tills mitt skinn blivit alldeles fräknigt av strålarna. Då kom en man fram till mig, ställde frågan om jag var beredd att lämna allt. Vilket allt, undrade jag. Han tog mig till ett område med massa tält och vagnar och djur och mystiska människor med färgglada, glittriga kläder. Han lärde mig hjula, han lärde mig stå på en häst, han lärde mig gå på lina. Han lärde mig att alltid le fast jag inte var glad. Så lever jag nu. Jag lever så nu.
Var är hon? Varför kom hon aldrig tillbaka?
om Gud hade en handstil
...då skulle bokstäverna varit de vackraste någon någonsin sett, de skulle vara magnifika. Storslagna.
Handstilen skulle varit så tydlig att jag verkligen hade förstått den, vartenda ord.
Bokstäverna skulle vara stora, höga, så att man fick sträcka nacken för att se toppen på dem. Och inte ens då skulle man se hur högt de gick.
Orden skulle ha blinkat i många olika färger, nyanser, former och storlekar.
Handstilen skulle varit så komplicerad och invecklad att jag inte skulle förstå något alls ibland.
Handstilen skulle varit ödmjuk och enkel, lätt att ta till sig.
Man skulle ha svårt att titta på bokstäverna, för att det helt enkelt är för mycket att ta in. Men när man väl vågar känner man att man inte gjorde ett misstag när man tittade på dem.
Ett brev med den handstilen skulle man ta fram och läsa om och om igen.
Den handstilen skulle sitta kvar på hornhinnorna när man en gång lagt sin blick på den.
Jag skulle inte ha förstått den alls. Jag skulle ha förstått allt.
vivere - att leva
Hon stod på toppen av berget. Såg en slända och undrade vart den skulle flyga, vilka planer den hade för morgondagen. Men sedan insåg hon att den skulle vara död nästa dag. Synd för den. Tur att den fick se solnedgången iaf. Tänk om hon också skulle vara död nästa dag. Fast nej. Det skulle hon inte vara, det visste hon. Så många gånger hon stått här och tänkt att imorgon lever jag inte. Sedan har hon alltid vaknat upp nästa dag med en suck och tänkt okej då.
Tänk om hon skulle vända på det och tänka att imorgon ska jag leva. Och så vaknar hon upp nästa morgon och inser med glädje att hon faktiskt lever. Att hon faktiskt andas. Vilken skillnad det skulle bli då.
Då skulle hon gå upp till berget och se solnedgången för att den är vacker, inte för att få se solen en sista gång innan hon hoppar.
Då skulle inte varje andetag innebära en suck, utan ett insupande av syre för hon bara ville fortsätta leva!
fortsättafortsättafortsätta leva.
förhoppningar om regnbågar
Jag vet att det är naivt.
Jag vet att det är orealistiskt.
Alla säger det, hela tiden. Du kan ju sluta drömma 'cause it ain't gonna happen, säger tidningarna. Det stod i metro senast igår. Du får nöja dig med vad som kommer. Tro inte att du är något. De som kommer någon vart är de som kämpar för sitt liv, har vassa armbågar och lämnar svikna människor bakom sig. Och inte har du den glöden inte.
Ibland vaknar jag till med ett ryck och hör deras ord som sanningar. Klart som tusan att det inte kommer bli som man vill. Det blir säkert en landsdepression snart. Varför tror jag att samhället ska bry sig om just mig? Visst händer det att liv blir misslyckade.
Jag vet att det är naivt, och jag vet att det är orealistiskt.
Men jag måste fortsätta hoppas, jag måste fortsätta tro att det en dag kommer att bli bra.
kråkflickan
På vägen. En fågel.
Död.
Alla vänder bort blicken, ingen vill kännas vid den. Den är inte värd att ens ödsla en blick på.
Den är smutsig på något sätt. Den är fel. Skamfylld. Oren.
Ingen vill tala om den.
en saga mitt i fyrkanterna
Jag har en vän. Idag har känt henne i exakt två år.
Hon har brunt hår, som hon förut har färgat i lite olika nyanser, men just nu är det hennes vanliga färg. Hon brukar platta det ibland, fast jag tycker det är minst lika fint när hon inte plattar det.
Hon har stora ögon. Sådana där djupa ögon som skulle få vilken kille som helst att falla på stället.
Hon tycker om låten Son of a preacher man.
Hon har ett varmt hjärta. Hon orkar bry sig. Hon är ärlig på det sättet som man borde vara. Hon känner med andra.
Jag vill kalla henne för min diamant, mitt hjärta, min pärla, mitt hjärtegryn, min pralin.
Men hon är inte min. Hon är alldeles sin egen. Men jag är bara glad att få ha henne som vän. Jag vill göra henne glad och hjälpa henne med det hon vill ha hjälp med. Prata med henne när hon vill prata. Vara tyst med henne när hon vill vara tyst. Gråta med henne när hon vill gråta. Jag vill se henne blomma och hon är värd guld.
Min vän heter Victoria Hansson och fyllde sjutton år onsdagen den elfte maj 2011.
alltid aldrig, aldrig alltid
Hon avskyr när han gör sådär. Hon avskyr när han knäcker fingrarna, det är så fruktansvärt äckligt. Hon vill bara rulla ihop sig som en igelkott, med alla taggarna utåt, för att det är så äckligt.
Han hatar när hon gör sådär. När hon äter drar hon gaffeln mot tänderna. Han står inte ut med ljudet, kan hon bara sluta.
Hon hatar det. När han aldrig kan bestämma sig i förväg, att han aldrig kan planera. Att han säger att han föredrar spontanitet så fort hon tar upp sin almanacka.
Han hatar det. Att hon klagar på att hon inte har råd med sina mobilräkningar, när hon köper nya kläder varje dag.
Hon avskyr det. Han skiter i skolan, och försöker inte ens kämpa för sina betyg. Fattar han inte att han verkligen kan, att han egentligen är så otroligt klok och smart?
Han hatar det. Hon blir aldrig klar på morgnarna, hon fixar sig och sminkar sig och allt vad hon gör. Fattar hon inte att hon är som vackrast när hon bara är hon?
Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna springa flera mil för honom. Utan honom är skulle jag falla platt, som om gravitationen hade växt sig hundra gånger starkare.
Jag älskar henne så mycket att jag knappt kan stå. Hela hon gör mig svag och jag visste inte att känslor kunde kännas såhär mycket.
Alltid är ett starkt ord, men jag hoppas att han alltid vill vara min
Aldrig är ett starkt ord, men jag hoppas att hon aldrig lämnar mig.
trassel på kvällsqvisten
När man ena dagen ska gå in i ett tillstånd man inte riktigt kan kontrollera, då man inte vet vad som är sant, på riktigt. När man blir rädd för sitt eget sinne.
Och andra dagen cyklar och drar in doften av solvarma små frön, alldeles fylld av hurskadetgåjagvetintemenalltfixarsig.
It's a fine line, det ska du veta.
När någon säger "du är inte riktigt dig själv". Vad menar de egentligen med det? Hur kan de veta vem jag är när jag är mig själv? Finns det ens något som är 'sig själv'? Man kan väl vara olika.
När någon säger "du är påväg tillbaka till dig själv". Tillbaka till sig själv. Det är som om ens 'jag' ens 'själv' står på en hållplats och väntar, och när man anländer dit tar den vaddetnuär armkrok med mig. Och så går vi tillsammans.
Men det låter ju då som om man är två stycken i sig själv. Alltså borde den ena vara 'jag'. Den andra delen är bara oönskvärd. Eller?
det som skulle vara så lätt
"Välkommen till folktandvården brommaplan.
Tryck ett om du vill boka tid.
Tryck två om du vill lämna återbud.
Tryck tre om du vill ha personlig kontakt."
Personlig kontakt, det vill väl alla ha? Annars dör man. Har jag hört.
hagrids ögon var som skalbaggar
Hon var som en liten människa. Eller snarare, hon är en liten människa. Hennes läppar var så små, som i miniatyr. Hennes ögon var svarta. De kunde jag titta in i. De ögonen sa så mycket men samtidigt ingenting. Även om mina ögon skulle avslöja massa hemligheter skulle hon inte berätta mina hemligheter för någon. Hon log mot mig, som om hon ville make sure att jag kunde lita på henne.
Jag tog av mig conversen. Och koftan. Och strumpbyxorna. Sedan gick jag hem. Barfota.
ÅHHhhhhhhhÅhhhhhåhhhhhhhhhhhhhhhahaaahhhhhh feeeeeeeeeeeeett jobbigt. Det är bara fett jobbigt, och jag kan inte göra något åt det och det är bara feeeeeett jobbigt. Skaver liksom ni vet.
Och nu då? När allting borde vara rätt? När allting är rätt? Men det är fel ändå? Var går jag nu? Vart tar jag mig och hur?
Förvirrat. Eller hur.
att komma i underfund med
Att vilja skratta att vilja kräkas att vilja hosta att vilja svälja att vilja sjunga att vilja skrika att vilja hicka att vilja harkla sig att vilja gråta.
Ibland är alla dessa samma känsla.
sagt idag
You're so hard to please!
Jag vet, förlåt. Det är bara mitt och ingen annans fel. Det är helt och hållet mitt eget fel. Men jag förstår att det kan vara frustrerande. Förlåt för det.
min
Jag saknar dig.
Ja det gör jag.
Men det är inte okej.
Eller hur?
Fast nej, jag ändrade mig.
Jag saknar inte alls dig.
Eller vad spelar det för roll.
Du kommer ändå aldrig få veta det.
Satteh.
