hagrids ögon var som skalbaggar

Hon var som en liten människa. Eller snarare, hon är en liten människa. Hennes läppar var så små, som i miniatyr. Hennes ögon var svarta. De kunde jag titta in i. De ögonen sa så mycket men samtidigt ingenting. Även om mina ögon skulle avslöja massa hemligheter skulle hon inte berätta mina hemligheter för någon. Hon log mot mig, som om hon ville make sure att jag kunde lita på henne.


Jag tog av mig conversen. Och koftan. Och strumpbyxorna. Sedan gick jag hem. Barfota.

ÅHHhhhhhhhÅhhhhhåhhhhhhhhhhhhhhhahaaahhhhhh feeeeeeeeeeeeett jobbigt. Det är bara fett jobbigt, och jag kan inte göra något åt det och det är bara feeeeeett jobbigt. Skaver liksom ni vet.

Och nu då? När allting borde vara rätt? När allting är rätt? Men det är fel ändå? Var går jag nu? Vart tar jag mig och hur?

Förvirrat. Eller hur.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0