ochjagvill

jag är så taggad på livet att jag bubblar! jag bubblar! jag blir typ lite yr och darrar i fingrarna. ni vet känslan man har när en ny termin är på g, särskilt efter sommarlovet. den känslan har jag nu av någon anledning.

• jag vill organisera min ekonomi, lägga mer pengar på bra grejer och mindre pengar på onödiga grejer.
• jag vill ta mer tid till vänner, prioritera om.
• jag vill bli mer eko, köpa mer på second hand
• jag vill umgås med min familj mer. prata mer med min fantastiska mamma
• jag vill lägga massamassa mer pengar i kollektboxen på söndagarna
• jag vill gå o lägga mig i tid
• jag vill hitta ny musik 
• jag vill skriva mer dagbok
• LIVEEEEEEEEEEEEEET

jag vill typ ha jul. fast ändå inte riktigt än. men jag känner hur den kryper på, julfeelingen.

 

åh, vad jag önskar att den här julen inte skulle bli som alla andra jular. jag vill att julen för en gångs skull ska handla om något annat än konsumering, stress, och konstlad julstämning pga julbelysning och julgodis. jag vill att den här julen ska bli äkta. jag kom att tänka på en sak idag: om jag firar jul för att Jesus föddes (vilket jag gör), så är det ganska konstigt av mig att fira honom genom att köpa massa dyra grejer till folk, något som säkert är icke-miljövänligt och som bara uppmuntrar vårt sjuka konsumeringssamhälle. kom inte Jesus för att ge frid åt de sjuka och fattiga? varför ska jag fira det genom att glömma bort de sjuka och fattiga ännu lite mer än vad jag redan gör, och slösa mina överflödiga pengar på obetydligt garbage hellre än att ge mat och varma kläder till dem?

tänk om man skulle ta ett steg bakåt och se vad hela julkulturen har utvecklats till. jag älskar verkligen julen, det är en fantastisk tid. men shit vad häftigt det skulle vara om hela sverige bara tog avstånd från all hetskonsumtion, och istället använde julen till att faktiskt ta hand om varandra. det låter så klyschigt, men det skulle vara så fruktansvärt najs om vi uppfyllde den klyschan på riktigt.

i torsdags anmäldes en nioårig flicka försvunnen. och genast var där mellan 500 och 800 människor som hjälpte till i sökandet efter henne. det är helt fantastiskt, jag blir helt glad över att vi svenskar kanske inte är så hårda och kalla som vårt rykte säger, utan att vi faktiskt vill hjälpa andra människor utan att få någonting tillbaka.

men varför sker inte detta mirakel varje gång någon anmäls försvunnen? jag hörde en reflektion på radion över varför det var så många som engagerade sig i sökandet efter flickan. någon sa att det alltid är speciellt när det handlar om barn. och den tanken förstår jag. men jag skulle önska att det samlades lika mycket människor att söka efter alla de som försvinner. de som kanske inte har så många som bryr sig om dem, de som kanske inte anmäldes som saknade förrän efter flera dagars frånvaro från arbetet, de som är gamla. 

åh jag bara önskar att vi alltid skulle hjälpas åt såhär, och att alla skulle värnas om.

asså. jag har tänkt på förändring så himla mycket de senaste dagarna. har läst i mina gamla dagböcker och insett att saker, som jag då var så himla säker på, är helt förändrade idag. grejer som jag trodde var eviga, det är så här jag tycker, det här är verkligen min åsikt. och det roliga är att jag i samband med dessa tydliga åsikter och beskrivningar av framtidsdrömmar har skrivit: "asså det här kan verka som en sådan här åsikt/dröm som man bara har när man är tonåring och att den kommer förändras, men det här är inte en sådan! Jag kommer verkligen tycka det här sedan/den här drömmen kommer faktiskt hända!". 

åh. jag vill bara klappa mig själv på huvudet. men sedan så tänker jag på alla saker som jag idag är så himla säker på. kommer jag tycka något helt annat om fem år och klappa mitt artonåriga jag på huvudet? jag vill inte ha en klapp på huvudet av mitt framtida jag! jag är rädd för framtiden, för förändringen! det som jag tycker nu är det bästa att tycka, det behövs ingen förändring!

fast som en vis person sa till mig så är det ju sällan så att ens åsikter förändras till det sämre. det är ju inte så att jag tycker att de åsikter jag hade som fjortonåring är bättre än dem jag har nu. isåfall skulle jag ju ha kvar dem, eller hur? så jag behöver egentligen inte vara rädd för mitt framtida jag och mina framtida åsikter, för dem kommer ju vara det bästa för mig då, förhoppningsvis.

men åhhhhh framtiden är så oviss, den finns liksom inte än och det är jag som ÄR framtiden! det är läskigt. tur att Gud håller min framtid i sin hand.

jag är i äkta efter-en-konsert-mood. 

jag älskar mina vänner och är stolt över vad vi som artonåriga halvfärdiga musiker (knappt det) kan åstadkomma. jag är glad över vänner som hjälps åt när vi behöver varandra som mest. jag är ledsen över att jag inte tar vara på tiden mer och hänger mer med folk som jag älskar, och jag får lite carpe diem-feeling och tänker att jag vill bara leva och hänga med folk och skratta och inte wasta bort mina unga år.

jag älskar att sjunga, och jag vill så fruktansvärt gärna gå folkhögskola här i stockholm nästa år. alltså hela mitt hjärta skriker efter det och jag VILLVILLVILL. jag vill sjunga jag vill dansa jag vill lära mig mer!!! jag vill uttrycka mig!

jag vill vara glad mot människor och jag vill le, för det gör faktiskt en helt enormt stor skillnad. jag vill strunta i att vara bitter över småsaker och försöka vara varm. 

 

jag är så darrig, jag kommer inte kunna sova. och jag stör mig på att jag imorgon, när allt är grått och vanligt igen, kommer tänka att alla de här känslorna inte var på riktigt. att de bara var efter-en-konsert-eufori, som egentligen inte kan räknas som äkta, rationella känslor.

men jag vill försöka minnas att det här är på riktigt, för det här är livet.

o så rörigt. men när är någonting i en själv egentligen i ordning.

assååååååååå samuel ljungblahd och ole börud har gjort ett julalbum tillsammans som släpptes för två dagar sedan. samuel låter såhär och ole låter såhär. kan det bli annat än najs?!??? jag lyssnar nu, och det är asnajs. åh jag älskar musik och jag älskar orgelsoundet på en keyboard. och jag älskar julen.

 

idag har jag haft en dag med mig själv. efter några missöden (som inkluderade cykelramling/skrubbsår på knät, halkning på hala löv, ingen träning för att det inte fanns nån friskis&svettis där hemsidan sa att den skulle finnas, inget smör med mig hem från affären för att jag glömde det, osv) var jag äntligen hemma och kunde börja min najs-dag. jag har övat cello, sovit, duschat, badat fotbad (med fotskrubb, vibrerande fotbad, kräm och allt!!!) och läst harry.

och nu har jag haft romantisk middag med mig själv. jag lagade satsig mat, tände ljus, dukade fram fint, och satte på mysig middagsmusik. åh vad värt hörni, man mår så bra av en stund ensam ibland.

nu ska jag plugga, öva sång och skriva dagbok. och kolla på the holiday om jag hinner. men först lite mer harry. i just can't get enough.