it's chilly and you give your part of the blanket to me
jag sjöng just "du fick ingen mat, du fick ingen mat, nejnejnej, du fick ingen mat för du ska banta" för min katt. ni vet från hitta nemo.
jag har sovit i kökssoffan i två timmar nu på eftermiddagen. jag vet inte om det är bra eller inte. två timmar kanske är en för lång powernap?
imorgon börjar jag kl elva. hurraaaaa.
min brorsa spelar trummor ashårt. det är najs.
jag ska snart laga jättegod mat som Elsas mamma lärde mig i lördags. Baconpasta. Det är bara krossade tomater, gul lök och bacon. Och pasta. Det är bäst och asgott.
ikväll ska jag hinna med att göra massa saker, t ex skriva en krönika. jag tänkte skriva "hoppas att jag gör det", men om jag har den inställningen blir det bara dåligt. jag kommer skriva en krönika och den kommer bli jättebra.
ibland saknar jag det här en del
helå hellå hallå halå
Känner mig disträ idag. Diffus känsla. Jag vet liksom att jag har massa saker att göra, men jag är inte speciellt stressad. Jag glömmer massa saker och hör inte riktigt när folk pratar med mig. Jaja. Jag längtar iallafall till torsdag. Då är det första december och jag ska gå upp tidigt fast jag har sovmorgon o titta på julkalendern. Och så ska jag äta min första bit choklad ur min chokladkalender. Och på torsdag är det bibelstudiegrupp också, vilket är najs!
Igår tittade mamma, pappa och lillebror på Vem kan slå Filip och Fredrik. Sista tävlingen hade nåt att göra med att man skulle skjuta en boll i mål. Medan jag stod inne i badrummet och borstade tänderna hörde jag hur de satt och ba "kom igen kom igen kom igen, sätt den då, sätt den". Sen hörde jag hur de ropade "JAAAAA YES VILKEN SNYGG FINT, HAN SATTE DEN!!!". Och så jublade de jättelänge och lät otroligt lyckliga för att den personen de ville skulle vinna skjöt i mål och vann. Då kom jag att tänka på hur litet perspektiv vi svenskar har. Inte alla svenskar såklart, men många. Hur kan vi lägga energi på något så sjukt onödigt? Hur kan vi känna så mycket känslor för något som går på tv, för något som knappt är på riktigt? Asså jag säger inte att jag tycker min familj har ett dåligt fokus i livet, ag skulle säkert också ha suttit där i soffan och jublat om jag hade varit mer insatt. Men jag bara tycker att det är så intressant hur människor kan ha så olika perspektiv.
advent
Det är advent. Jag är lite pirrig, känner mig glad. Har ätit tre lussebullar, en peppis och druckit varm choklad. Idag ska jag också dricka julmust för första gången, bestämde mig i år för att vänta till första advent :)
Igår fick jag julfeeling för första gången i år. Mamma hade hängt upp min ljusslinga i mitt fönster. Mmmm. Synd bara att det inte snöar. Jag vill verkligen att det ska snöa snart. Vill använda mina vinterkängor.
Det händer massamassa saker just nu! Fast det känns ändå relativt lugnt. Eller jag vet inte. Men åh vilket löst blogginlägg. Blablabla.
Har ni tänkt på att de flesta gamlingar har sitt armbandsur så att själva urtavlan är på insidan av handleden istället för utanpå, som det är vanligast att ha det? Jag undrar varför det är så att typ bara äldre personer har så.
Jag vet inte vad jag ska önska mig i julklapp. Vill inte ha någonting egentligen, tror jag.
Jag är sångsugen. Kul :) nu ska jag börja skriva på min krönika till svenskan. Wehoo.
för att jag själv inte ska glömma
Jag har varit på konsert.
Men jag är så rädd för att tappa bort det bra! Hur lever jag i nuet? Hur förlänger jag det här ögonblicket? Hur upplever jag det på bästa sätt?
De tre första låtarna ville jag gråta. Jag gjorde nästan det. Jag satt framåtlutad med stora öppna ögon, utan att blinka. Jag stampade takten med foten.
Att känna basen i hela kroppen. Att känna musiken i hela kroppen.
När jag mår riktigt bra av musik ryser jag. Det händer oftast när jag hör saker live. Under den här konserten ryste jag flera gånger.
Jag älskar musikeufori.
Men jag är så rädd för att tappa bort det bra! Hur lever jag i nuet? Hur förlänger jag det här ögonblicket? Hur upplever jag det på bästa sätt?
Jag spelade in en låt på min mobil, för att föreviga, för att sedan kunna titta och minnas hur bra det var. Men sedan tog minnet på mobilen slut, jag behövde radera bilder. Då satt jag och raderade bilder, på konserten, för att jag skulle kunna spela in konserten som jag var på, för att jag skulle kunna uppleva den igen. Det är idiotiskt. Varför tog jag inte vara på stunden fullt ut när jag väl satt där? Varför ville jag göra mitt framtida jag en tjänst, för att jag nog kommer vilja lyssna på det senare?
Åh vad trött jag blir. Jaja. Det var magiskt iallafall.
jag vill
Jag tycker det är så tusan svårt att hitta motivation. Iallafall just nu. Jag inbillar mig själv att jag förtjänar en paus i mitt pluggande fast hälften av pluggtiden har gått åt till att titta på grymma youtube-videos och undersöka mina nagelband. Det brukar oftast bli såhär. Jag vill inte skriva. Vi har en svår och konstig uppsatsuppgift på engelskan. Vet typ inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vill inte skriva. Ska jag säga vad jag vill göra?
Jag vill lyssna på musik. Alltså verkligen lyssna. Typ sitta ned i en fåtölj och bara lyssna.
Jag vill sova. Åh vilken crazynajs känsla att vakna imorgon halv sju med tio timmars sömn i kroppen. Heaven.
Jag vill prata i telefon.
Jag vill läsa harry. Jag kommer aldrig sluta läsa harry. Fast mina föräldrar har i princip förbjudit mig att läsa mer harry. De tycker jag ska läsa något annat för omväxlingsskull. Det tycker inte jag.
Jag vill bocka av saker på min lista. Jag har gjort en lista med allt jag ska ha hunnit göra de närmaste två veckorna. Listan är lång och har bara några få röda bockar än så länge. Fast jag får väl skylla mig själv, eftersom det krävs att jag gör saker för att kunna bocka av dem. Och gör jag saker? Nej. Inte just nu iallafall.
Jag vill planera vad jag ska ge till folk i julklapp. Vill skriva julklappsrim.
Jag vill tänka. Det är najs faktiskt.
Nu ska jag plugga. C'mon. C'mooooooon. Okej nu kör jag.
snart ska de största bli så små
Min katt har fått som vana att vilja gosa på söndagar. Inte så mycket på vardagarna utan det kommer mest på söndagar. Då klättrar hon upp på min mage när jag ligger i kökssoffan, eller kommer och stångar mig med sin nos när jag läser harry p i vardagsrummet. Det är himla mysigt. Det är som att hon hungrar efter kärlek och vill vara så nära som möjligt. Fast iofs. Det kanske inte är så att hon bara vill gosa på söndagar, det kanske handlar om att det bara är på söndagar som jag ligger i kökssoffan eller läser harry i vardagsrummet. Som att hon passar på när jag väl är hemma och är stilla för en gångs skull. Det borde betyda att hon alltid hungrar efter kärlek. Fast det gör vi väl alla.
Jag vill att det ska snöa! Det blir så tyst när det snöar. Man tittar ut genom fönstret och tror att det är storm. Men när man sedan öppnar fönstret är det som att man har stängt av ljudet på verkligheten. Det är bäst. Jag längtar. Om en vecka är det första advent. Crazy. Fast det känns på något sätt som att det inte är någon idé att älta att tiden går snabbt, för i princip alla håller ju med om det. Vi vet att vi tycker att tiden går snabbt. Men det gör ingen nytta att upprepa det gång på gång, det enda man kan göra med ett sådant konstaterande är att nicka och hålla med.
På torsdag ska jag på Jonathan. Jag lllllääääännnnngggggttttttaaaaaarrrrrr.
carpe hejdå
Typ igår var det någon som räknade ut att det var 19 skoldagar kvar för oss på södra innan jullovet. Och jag åker iväg innan vi slutar. Så för mig borde det vara ännu färre. Det känns helt crazy. Mest najs, men lite jobbigt också. Känns som om det är fett mycket saker man ska hinna med. Assååå livet går lite för fort. Fast ändå går det aslångsamt. Det händer knappt någonting, jag är samma som jag var för ett år sedan på många sätt. Men samtidigt så går månaderna så sjukt fort, det händer att jag fortfarande råkar skriva oktober i min dagbok, fast vi redan har hunnit till hälften av november. Hur gör man för att stanna upp.
Jag kanske inte är samma som för ett år sedan. Jag vet ju inte, jag kan ju inte vara objektiv när det gäller mig själv. Och det händer ju visst massa saker. Men det känns ibland som att ett år ba går förbi obemärkt. Hur gör man för att leva liksom, utan att behöva tänka carpe diem varje dag. Jag hatar förövrigt carpe diem. När någon säger carpe diem vill jag stänga in mig, dra ned persiennerna och kolla på film hela dagarna. För man kan inte leva varje dag som den vore den sista. Asså dels för att man rent praktiskt inte kan det, men det fattar ju alla (jag måste åka till Paris, jag måste se eiffeltornet innan jag dör!!! osv). Men också för att det hör livet till att ha gråa ledsna onajsa dagar. Och om man ska tänka att varje dag vore den sista, då får man inte ha en deppdag. Och det vill jag ha ibland. Man kan ju liksom inte veta av det lyckliga om man inte har känt på det olyckliga.
baby baby baby ohhh thought you'd always be mine
Åhhhhh nej jag orkar inte. Nu kommer den välbekanta ångesten inför mina dansklasser på lördag med mina dansbarn. Asså ångesten inför dem (som oftast infinner sig varje vecka) är en sådan där typ av ångest som är så sjukt påtaglig, som man kan känna över bröstet och när man andas. Jag blir så trött varenda gång den kommer. Men det är ju ändå relativt kul när jag väl är där och dansar med dem. Men är det värt det.
Är det värt att stanna kvar och göra något som man har ångest inför vecka efter vecka med motivationen att det är lite kul och bra i längden? För det jag gör är ju bra i längden. Jag får pengar, jag får erfarenhet osvosv. Men frågan är om man alltid ska hänga kvar för att man tror att man gör sitt framtida jag en tjänst. Har man gjort sig själv en tjänst ifall man hade en dos ångest varje vecka i flera år?
Hur kan man veta vad man kommer ha nytta av i framtiden? Borde man inte lyssna på vad man vill just nu? För det är ju det enda man kan veta något om, nuet. Fast det klart, man kan ju ana vad man kommer ha nytta av i framtiden. Men det är så ofta man tänker: "Nejmen, jag kommer säkert ångra att jag slutade", ni vet. Fast vet man egentligen någonting om hur man kommer känna längre fram i tiden? Man kanske inte kan tala för sig själv, för man vet inte vart livet har tagit en om några år.
Åh vad svårt.
mamma och jag
här bodde vi
vi åt sån här rolig sushi på rullband
vi åkte londonögat
vi promenerade i notting hill
vi drack afternoon tea. det var grymt, det var grymt
jag är påväg till mitt wonderland. jag längtar till hogwarts
min mamma är bäst
london är bäst
tusan vad värt/london baby
