dofter
Ni vet när det börjar dofta sött i luften! Typ i maj/juni. Jag kände en svag antydan till den doften idag! När jag var påväg hem från skolan. Jag andades in så mycket som jag kunde och ville aldrig att den skulle försvinna. Jag längtar tills våren slår in på riktigt. Och jag längtar till sommaren. Åh, ja.
Påväg hem från spårvagnen finns det ett hus vars tvättstuga det alltid luktar jättemycket från. Jag älskar doften av tvättmedel, jag kan lätt säga att det är en av de fem bästa dofterna i hela världen. Så när jag gick förbi där idag ville jag bara supa in all doft som gick.
Huset precis efter har ventilation som släpper igenom typ alla dofter från köket. Så där luktar det alltid jättemycket mat runt kl sex/sju om kvällarna, när jag är påväg hem. Så även där ville jag bara dra in all doft.
Mina lungor var alldeles trötta när jag kom hem efter att ha gått från ålstensgatan.
Stella, jag vill ha alla dessa tre dofter i vår doftbok.
tunnelbanan
När man gråter på tunnelbanan, de få gånger man gör det, torkar man snabbt bort de tårar som rinner ned för kinden så fort de kommer. Varför gör man det? För att man inte vill verka som en drama queen som bara vill ha uppmärksamhet? För att man vill skona människor från att känna sig obekväma?
Man borde låta sig gråta. Nu för tiden får man aldrig vara svag. Men när man är ledsen borde man få gråta. Oavsett om det är hemma, i skolan eller på tunnelbanan. Tycker jag.
Om man torkar tårarna för att skona folk från att känna sig obekväma så är det onödigt. Det är ändå ingen som märker något. Ingen ser.
jag vill fara överallt
jag skriver samhällsuppsats. är inte klar. var trött för en timme sedan, men nu blev jag ganska pigg.
jag har tänkt så himla mycket på framtiden de senaste veckorna. mest de senaste dagarna. jag inser typ att det jag gör nu spelar roll. att jag skriver en bra uppsats nu kanske gör att jag får mvg i samhälle och det kanske gör att mitt snittbetyg höjs och det kanske gör att jag kommer in på någon särskild utbildning som jag vill gå sedan. jag vill inte riktigt att det ska vara så. jag vill att jag ska kunna göra lite som jag vill nu, att det spelar roll, fast ändå bara en liten roll.
var kommer jag jobba? vad är mitt kall liksom? var är jag om tio år? tänk om jag slutar hålla på med musik. och det är ju sannolikt att det kan hända, för i vilket forum skulle jag musicera. kommer musiken verkligen vara ett avslutat kapitel då, den dagen jag går ut folkhögskolan? om jag ens kommer gå folkhögskola. fast det vill jag verkligen.
det är så mycket jag vill göra, så otroligt mycket jag vill använda mitt liv till. jag vill fara överallt. uppleva allt. men när och hur.
på ett sätt vill jag bara fortsätta vara barn. jag vill inte fylla arton om tre månader, vill inte bli vuxen och tryckas ut i kalla världen. jag vill att mamma ska ta hand om mig, jag vill slippa tänka på allt själv. men det är nästan försent att tänka på det nu. jag är redan vuxen, redan påväg ut känns det som.
så många gånger som jag har tänkt att jag skulle vilja träffa mitt tjugoåttaåriga jag och fråga massamassa saker. fråga hur jag fixade livet, hur det känns att vara vuxen på riktigt. precis som att jag ibland vill träffa mitt fjortonåriga jag och berätta att det kommer lösa sig, berätta att det blir bra. men å andra sidan vill jag inte det. allt skulle bli konstigt. som i harry potter tre, när de har tidvändaren. det skulle bara bli weird om de träffade sig själva.
klockan är halv två. på ett sätt är jag i framtiden mer nu än vad jag var när jag började skriva det här, för då var klockan ett. åhhh kan man bara fatta det. det finns ingen framtid eller dåtid. det finns bara ett nu.
paris i bilder
PARIS
Eiffel var vårt hem, såg det varje dag. När vi skulle åka var det lite som att säga hejdå till en vän.
Vi var mycket i Montmartre. Där var det så otroligt franskt och fint och idylliskt som man tänker sig att det är.
Victoria fick sig själv avmålad av en gatukonstnär. Jag och Sofia åt sniglar, det var jättegott.
Vi åt macarons i fina färger. En smakade som ros.
Vi gick väldigtväldigt mycket. En dag gick vi nog mer än en mil skulle jag tro. Vi var trötta då.
Vi promenerade upp i Eiffel. Däruppe var det fin utsikt.
Det var sol varje dag fast väderleksrapporterna hade lovat regn. Värt.
Vi såg Moulin Rouge. På den gatan fanns det bara sexshops och porrklubbar. I princip inget annat.
Vi var jättehungriga och då åt vi världens godaste crêpes på ett litet mysigt ställe där de var jättesnälla. Det ägde.
Vi var i Notre Dame och drömde om att få sjunga Esmeraldas bön i en helt tom katedral.
Vi såg Mona Lisa. Hon är liten. Kineserna var helt brutalt ohyfsade och trängde sig före alla, sa "excuse me, excuse me" och ställde sig längst fram framför Mona Lisa. Som om ingen annan ville ställa sig längst fram och ta kort.
Paris var jättebra. Och Sofia och Victoria var jättebra. Grym resa helt enkelt.
