ochjagvill

vid slussen åker jag i tre stycken rulltrappor innan jag kommer ut i luften. och ofta är det så att iaf en rulltrappa är ur funktion. då blir man asirriterad och arg, åh det är så himla synd om mig för jag sov bara sex timmar inatt, och är så himla trött och nu ska jag behöva GÅ uppför trappan. ofta börjar de rulla igen efter någon dag, när någon har tagit initiativ och felanmält den. men sen slutar de funka igen, antagligen för att de är i dåligt skick. så för några veckor sedan byggdes en av rulltrapporna om. det var mekaniker där varje dag och tog bort de gamla trappstegen, fixade, satte dit nya trappsteg.

och en dag var den klar. men då var det ingen som sa något, eller blev glad, eller uppmärksammade deras jobb på nåt sätt. då fortsatte man med sin dimmiga, sömngångaraktiga slentrian-morgonlufs utan att tänka på att rulltrappan faktiskt fungerade av en anledning, att någon hade jobbat för det.

jag vet, det klart att vi ska förvänta oss att saker i kollektivtrafiken fungerar som de ska. men jag bara kom att tänka på att det är ofta som vi bara uppmärksammar när något är dåligt och inte tar någon notis alls när folk faktiskt har gjort ett bra jobb.

"Vattnet är fint"

"Visst är det höst nu? För löven är gula"

"Katten kommer väl inte äta upp mig?"

"Vi ska åka tillsammans"

 

 

Mitt barnvaktsbarn Eddie är en så sjukt rolig och fin kille. Och jag blir liksom mer och mer säker på att barn har en personlighet från början, som sedan utvecklas såklart. Tanken att man är helt blank när man föds och sedan får sin personlighet formad utefter miljön man växer upp i kan jag bara inte tro på. Eddie har verkligen personlighetsdrag som skiljer sig från andra barns personlighetsdrag.

Han är sjukt fin. I måndags sa han jag älskar dig till mig och idag sa han det igen. Jag lär mig så mycket av honom. Ja, man lär sig verkligen mycket av att vara med barn. Jag får leka på i lekparken två gånger i veckan, sån himla lyx. Jag är glad att jag får lära mig att leka igen. Jag skrattar så mycket när jag är med honom. 

 

igår var jag på konsert. 

ibland när jag är på konsert, eller lyssnar på musik hemma, eller sjunger, så får jag någon slags kick. jag får musikrysningar, rysningar som bara infinner sig i samband med musik. 

igår fick jag musikrysningar och något slags lyckorus i hela kroppen för att jag var så glad. och det var så roligt att det hände, för jag har varit så tom inför musik ett ganska långt tag. har inte vetat varken vad jag ska lyssna på eller sjunga. men jag blev så himla inspirerad igår och det var fantastiskt. tack för musiken, Gud.

 

---

jag tänker på massa grejer, massa stora jobbiga grejer. idag tänkte jag 'åh vad skönt det vore om jag bara slutade tänka'. eller iaf slutade beröras. men egentligen så är jag så enormt tacksam för att jag tänker och för att jag berörs och för att jag blir obekväm av saker i världen som är jobbiga. tänk om jag skulle vara likgiltig. det skulle vara tusen gånger värre än att tycka att jobbiga saker är jobbiga. om ni förstår vad jag menar.

nu kom jag att tänka på en textrad som finns med i en ted gärdestad-låt. 

det finns så sjukt mycket tankar, idéer, principer, moraler, ideologier, känslor, övertygelser, lögner som är sanningar, sanningar som är lögner. hur ska vi alla kunna leva i samma värld. det är väl här ordet respekt kommer in. men respekt, vem är det som bestämmer vad det ordet egentligen betyder?