ochjagvill

Vi blir irriterade om någon hostar. Förvånade om någon yttrar ett ord till någon den inte känner.

Vi kollar snett på den som ler. Ska komma först in, ska komma först ut. Hjälper inte den som snubblar.

I vanliga fall brukar jag titta ner i asfalten när jag cyklar, alltså på vägen som jag rullar fram på.

Men igår tittade jag upp. Tittade bort, mot det som är så långt borta.

Jag flög.

Jag flög!

Såg allt komma närmare, det som jag tittade bort mot.

Fast samtidigt var det lite läskigt, på ett sätt släppte jag kontrollen. Jag såg ju inte vart jag cyklade. Det var ungefär som att blunda när man går hem. Men det är å andra sidan något av de mest befriande man kan göra.

Vad var det som var så svårt? Hur mycket kunde egentligen gå fel?

Det kanske blir bättre på nästa ställe, tänkte hon. Det kanske finns en skönare fåtölj på fiket där framme. Bara jag fortsätter att gå.

Hon fortsätter att gå.

Fortsätter att gå.

Att gå.

Gå.

Rubriken kommer från låten Now's the time med Salem. Han är fantastisk.

Natten därpå drömde jag att en annan vän sa till mig att han blev irriterad när jag åt banan, att han inte kunde förklara det men att han inte kunde titta på mig när jag åt banan.

Hur kommer det sig att man alltid vänder allt till något negativt? Även det som var positivt från början?

Min vän ska flytta dit, han har fått en lägenhet. Åh vad skönt, åh vad bra. Nu kan livet börja på nåt sätt.

Den fina gatan. Linnégatan tror jag den heter. Där vill jag bo. Där ska jag bo en dag. Du och jag ska bo där, eller hur?

I Slottskogen såg vi en mamma och ett barn. De sprang runt på gräset och skrattade jättemycket och busade och tittade på varandra med glittriga ögon. Jag tycker det är trevligt att hitta på historier om folk jag ser. Jag tänkte att pappan i familjen kanske flyttade någonstans, kanske till Ryssland. Men vi ska tamejtusan klara oss på egen hand, tänkte mamman. Och det gör de nog också, de såg båda väldigt glada ut. Fast å andra sidan avslöjar ytan inte alltid vad som finns på insidan.

Hakgubbar som alltid är lika roligt. Det är sådant man alltid kommer skratta åt. För det är så sjukt roligt.

Min vän har en bok med blanka sidor. I den ritar hon ögonblick. Istället för att ta kort, sa hon. Där har hon ritat sin systers vardagsrum, en tjock tant i parken, en husknut. Och massa fler saker. Hon tog upp boken lite då och då under tiden jag var hos henne, för att dokumentera ögonblicket. Så fruktansvärt fint.

En hund med en scarf.

Vi gick på kullerstensgatan, stannade till vid en leksaksaffär för att spela på alla speldosor. Stannade för att äta en bulle lika stor som tallriken. Den blev man minsann mätt av ska ni veta. Jag åt inte hela själv dock. Det hade varit coolt.

Påslakan med hjärtan. Såg lite ut som min favoritkjol. Bara massa förvirrade hjärtan i massa förvirrade färger.

Kyrkan i massor. Lugnet.

Vi cyklade till havet. Hon badade. Vi hade converse båda två. Vita.

---

Längtar inte. Trots att man borde göra det nu när det är vår.

Jag driver runt i tankar, gör saker samtidigt som jag tänker nejnejnej. Och sedan blir det precis som jag trodde. Fast å andra sidan trodde jag inte att det skulle bli så.

Trassel.

Små saker jag vill säga, små oviktiga saker som kan bli viktiga. Men antingen känns de inte betydelsefulla nog, eller så glömmer jag bort dem. Synd, de kanske behövde att någon skrev ned dem.

Jag kommer ihåg en sak jag tänkte på. Igår satt jag mitt emot en söt gubbe på spårvagnen. Huden på hans kindben var alldeles rödspräcklig, ni vet köldbiten. Fast det var inte alls kallt igår. Så jag tänkte, att han måste någon gång i sitt liv förfrusit sina kinder eftersom minnet av den kalla dagen fortfarande klamrar sig fast i huden. Undra vad han gjorde då. Han kanske bergsklättrade. Nu är han nog för gammal för att göra det. Fast never say never.

Idag är en så bra dag. Det krävs inte mycket för att en dag ska bli bra. Två tjejer med massa tankar, solsken, något att äta. Det räcker liksom.

Känslan jag hade imorse var känslan man har dagen innan sin födelsedag. Det är för att min syster kommer hem imorgon. Jag fattar det inte. Ikväll ska jag göra müsli. Hejdå

När jag hör detta vill jag gråta floder för att det är så bra. Och det gör jag ibland också. Lyssna och njut.

Rubriken kommer från en låt som heter Superman med bandet Elefant. Elefant är ett av mina favoritband, och alla deras låtar är catchy med lame svensk text. Och dessutom är de från Göteborg. Åh hjärta.

Jag måste ta den i händerna och släppa ut den, tänkte jag.

Men det tog en stund innan jag kunde göra det. Vet inte varför.

Till slut kupade jag händerna och omringade den. Den flaxade förtvivlat. Jag släppte snabbt ut den genom mitt fönster ut i nattluften och jag kunde nästan känna dess lättnad.

Mitt hjärta dunkade så hårt.

Hembakta oreos. Att baka är mysigt och gott. Ännu roligare blir det om man har fina kakburkar. Det har jag.

Gitarr. Att det faktiskt låter någorlunda fint när jag spelar. Jag behöver inte stanna upp för varje ackord längre.

Vårblommor som har party i trädgården, trädgården som nog behöver lite uppmuntran efter vintern.

Två vänner som jag ska åka på Sverigeresa med i sommar. Jag längtar så mycket.

Fina klänningar som man kan få titta på när de hänger på galgarna eller i skyltfönstret.

Cupcakes i en snygg kartong med snöre. Och goda var dem också. Hallon&lakrits och kokos&citron. Det ni.

Att solen faktiskt värmer.

Att gå på Söder med en vacker vän och prata om poesi. Och massa annat. Det gillar jag.

Igår såg jag något så sjukt fint. Jag blev så glad när jag såg det, det bara bubblade i mig av glädje och bubblighet. Jag såg en gubbe och två tanter som stod i en liten ring och höll om varandra. De tittade på varandra och skrattade och pratade. Sedan när en skulle gå kindpussades alla. Solen lyste på dem.

Erik Klintenberg med band

Emil Svanängen, sångaren i Loney dear

Som sagt tack. Tänk vad mycket musik kan göra.

- Kanske när man känner sig mer kär i minnena än den man har framför sig. "

Mörk choklad doppad i nutella. Weird.

Från hjärtat. Vad kommer egentligen från hjärtat? Kan man liksom känna vad som kommer därifrån?

Jag och några vänner pratade om musik idag. Och om sådant man egentligen inte kan prata om, sådant man inte kan sätta ord på, fast på något sätt lyckades vi nog förstå varandra. Det bästa är när man förstår varandra, men inte helt delar samma åsikter. Då kan man lära något av varandra, ge råd och sådant. Det gillar jag.

Om tretton dagar. Om tretton ynka dagar återvänder min syster till Sverige. Jag längtar mig sjuk. Nästan iaf.

Jag har glömt vad jag brukar tycka om.

Jag vill baka kakor. Har hittat recept på hemgjorda oreoskakor och jordnötssmörkakor. Mumz.

Idag började en gubbe prata med mig på tunnelbanan. Han sa att jag hade ett fint kors. Sedan började vi prata om kyrkan, Jesus, kärleken och dagens samhälle. Vi åkte bara tillsammans i en station. Tänk vad mycket man kan hinna dela på en minut. Han sa att jag hade fina ögon också, då blev jag glad.

Idag åt jag banan och keso tillsammans för första gången. Det var gott.

Idag har jag varit sugen på jordnötssmör. Men det är inte så himla vanligt här i Sverige. Jag vill ha det. Undra om man kan köpa det på typ ica.

Idag har jag... jag kom inte på något mer. Har verkligen gjort mer saker, men det tog stopp. Jag säger något om imorgon då.

Imorgon är det operaafton. Godnatt.

För jag vill ge dig det, jag vill ge dig vad du vill.

Jag vill ge dig allt.

Snälla säg något du vill ha, något jag kanske kan åstadkomma eller fixa fram.

Säg vad jag kan göra för att få dig att må bättre, för att göra dig lyckligast i världen, jag vill göra dig lyckligast i världen! Jag vill se dig på håll i ultrarapid, när du skrattar med några andra, och känna att jag gjorde dig så lycklig. Eller så vill jag ha dig så nära att jag kan se lyckan i dina ögon.

Åh snälla säg! Säg vad jag ska göra.

Jag tror att det är det som håller på att hända. Vi kommer snart inte kunna skilja på någonting, för att allt har flutit ihop. Snart kommer vi bli blinda inför kontraster. Det kommer inte finnas några kontraster.

Nej, nu uttrycker jag mig fel. Det skulle kunna bli så att detta kommer hända. Men jag vill inte det. För allt är inte okej. Verkligen inte någonstans.

Och man försöker verkligen säga det! Men så kommer orden bara ut fel? Det låter inte som man vill?

Nej. Det låter som mainstream ord bara. Sådana ord som folk nickar åt.

Jag vill inte säga dem orden. Jag vill säga de ord som jag faktiskt tror är sanna.

Fast iofs. Jag vet inte vad som är sant.

Vet någon vad som är sant egentligen? Vi säger att kärleken är sann, att vänskapen är sann. Vi kanske också säger att solen är sann, att värmen är sann, att gråten är sann. Fast vet vi.

Nja. Jag tror inte det. Men vi kanske inte måste veta.

Det finns ett ställe på vägen hem till mig där det inte finns några gatlyktor. Där är det mörkt. Vissa kvällar när jag går hem brukar jag stanna just där och titta upp mot himlen, om det är stjärnklart. Då ser jag inget förutom stjärnorna. Och då spelar det faktiskt inte så stor roll vad som är sant och inte sant.

Nej jag vet. Ingen ville att det skulle snöa. Nu räcker det liksom, sa folk. Jag med, jag tycker det räcker nu. Snart borde det vara slut, eller? Tar inte allt slut någon gång? Men så började det snöa igen. Äejmen va tusan, sa dem flesta och ryckte på axlarna och skakade på huvudet åt varandra med en suck som sade "vi tycker alla samma sak, det här är bara skit". Men jag tyckte faktiskt att det var helt okej. För snöflingorna var så fruktansvärt stora, så mycket större än vanligt, en snöflinga var av samma storlek som halva min tumme på min vante. Och det var fruktansvärt vackert. Gigantiska snöflingor bara fyllde hela luften hela alltet. Svart tillvaro med lysande stora flingor. Ganska fint ändå.