there's not a star in heaven that we can't reach (kollade på high school musical i helgen)
Jag har ju ett ställe påväg hem från spårvagnen där jag alltid stannar och tittar på stjärnorna, för där är det inga gatlyktor som skymmer sikten.
Igår var det typ halvmåne och så var det en stjärna precis bredvid månen. När jag gick hem från spårvagnen och kom till stjärn-stället tänkte jag "äsch, det är inga stjärnor ikväll, bara den bredvid månen, så jag kan lika gärna fortsätta gå". Och så fortsatte jag att gå utan att ens titta upp. Jag antog att himlen var tom.
Det finns ett ställe till där jag kan titta på stjärnorna påväg hem. Det är när man precis kommer in på min gata och ser mitt hus. När jag kom dit så tittade jag upp. Då såg jag att himlen inte alls var tom. Det var fullt med stjärnor, bara att de inte lyste lika starkt som den stjärnan bredvid månen. Men nu när jag såg de fattade jag inte hur jag hade kunnat missa dem innan.
Man ska akta sig för att anta att allting är mörkt och tomt och tyst. Man kanske bara har missat att titta upp. Och när man väl gör det ser man allt det braiga, och man förstår inte hur man inte hade kunnat se det förut.
lyssnar på den här
godmorgon
jag känner mig lila
KÄNSLOR KAN GÖRA SÅ HIMLA MYCKET MED EN. BLIR VERKLIGEN RÄDD IBLAND.
Hur ska man få tiden och kärleken att räcka till? Man vill ge allt till alla.
Och kanske lite till sig själv också.
oh daniel, how you own
det bästa jag kan göra när jag är lite ledsen är att hänga med min lillebror. han gör mig verkligen glad. bara att han är som han är muntrar upp mig. han behöver inte göra något speciellt, eller ens försöka göra mig glad, utan jag blir bara det när jag är med honom. han fyller elva år på lördag. asså hur kan han vara elva. snart är han tjugo och flyttar hemifrån och går någon cool utbildning eller reser runt halva jorden. det är lika bra att förbereda sig på att tiden kommer springa.
att min bror är fantastisk har jag sagt förut. men jag säger det igen. daniel är fantastisk. han äger verkligen. åh vad jag älskar honom.
jag hade en kompis förut vars katt hette Farmor
igår när jag kom hem stod min katt i hallen. "vill du gå ut findus?" frågade jag. hon svarade inte. nej det klart att hon inte gjorde, för hon är en katt. då frågade jag igen. som om jag trodde att hon skulle svara andra gången. det gjorde hon inte.
illamående
Nu vill jag skriva ned massamassa saker. Det brukar resultera i att jag inte får ned någonting i ord. Men jag kan försöka.
Jag åkte hem sedan. Orkade inte vara där när mina tankar skrek så högt.
Igår var jag ledsen för att nästa dag var en måndag, för måndagar är inte asnajsa. Bara tråkiga lektioner (inga musiklektioner iaf), första dagen efter helgen, nya krav osv. Jag somnade alldeles vemodig. Men när jag vaknade imorse kändes det ändå lugnt och jag var ganska glad när jag åkte till skolan.
På samhällslektionen tittade vi på en film om fattigdom. Filmen var en dokumentär som skildrade tre människoöden. Under filmens gång mådde jag otroligt illa. När filmen var slut gick jag ut och spydde.
Filmen handlade om gruvarbetare i Bolivia. En man är trettiofem år och hade jobbat i gruvan mer än halva sitt liv. Han jobbar i gruvan tio timmar per dag för att kunna ge sina barn mat. Om han inte jobbar på mer än två dagar kommer hans familj att dö, för att de inte skulle få något att äta. Inga garantier. Han får veta av läkaren att han har en sjukdom orsakad av hans arbete, och att han kommer att dö inom ett år om han fortsätter att arbeta i gruvan. Men han fortsätter. För att the show must go on, för att han inte har något val.
En artonårig kille kravlar sig igenom trånga gångar i gruvan, tio timmar per dag, och hade gjort det sedan han var fjorton. Gången är så trång att man inte kan vända sig om. För att komma ut måste man backa ut. Det är femtio grader inne i gången och den kan när som helst rasa in.
Det visades intervjuer med fruar som är ständigt oroliga för att deras män ska ha dött i en stenrasningsolycka inne i gruvan. Fyra i månaden dör i sådana olyckor i gruvan. Att gå till arbetet innebär för dem en livsfara. Varje dag. Alla gruvarbetare tuggar kokablad (de blad som man sedan gör kokain av) indränkta i 90% alkohol medan de jobbar. För att stilla hungern, och för att få ett rus som gör att de orkar vara därinne i gruvan och arbeta.
Min reaktion till detta var att jag spydde. För att jag blev så illamående över världen. Hurhurhur kunde det bli såhär. Hur i alla världens namn kunde det bli så fruktansvärt ojämnt i fördelandet av våra resurser. Jag förstår inte. Varför gör vi ingenting?! Varför gör vi ingenting! Vi vet att det är såhär! Jag skämdes för att vara svensk, skämdes för att vi tycker att det är tråkigt i skolan, medan de skulle göra i princip vad som helst för att ens få gå i skolan. Hur kunde vi fördela allting så oproportionerligt. Varför tar vi mer än vad vi behöver, så att det inte finns något kvar till de som behöver.
Varför gör vi ingenting
Jag åkte hem sedan. Orkade inte vara där när mina tankar skrek så högt.
Vad ska man göra. Vad kan man göra.
glorious
Jag har börjat vända på mina morgonrutiner. Förut brukade jag först duscha, sedan klä på mig, sminka mig, packa väskan och bli helt klar. Sedan när det är typ en halvtimme/tjugo minuter tills jag ska gå går jag ned och äter frukost.
Nu äter jag ibland frukost först, i sovkläder. Det känns som att jag får mycket mer tid då! Nu har jag liksom tolv minuter till godo. Det har jag aldrig annars. Jag tror jag ska fortsätta med det här. Dessutom är det mysigt att äta frukost i sovkläder.
Jag lyssnar på gospel. Det är najs.
walk with me
åhhhhhh det är askonstigt att man kan vara ledsen och glad samtidigt. vilja gråta och vilja skratta samtidigt. att ena stunden säga "jag mår verkligen jättebra" och mena det, och andra stunden säga "det är okej" med en liten suck och ett jagkämparpå-leende. blir så himla trött. jag är trött. inatt ska jag sova relativt länge. om jag somnar om tio minuter kommer jag få sova i...åtta timmar. åh det skulle äga. jag ska satsa på det.
idag kom det ingen lärare på vår lektion i gemensam sång (en lektion med bara sångarna i ens årskurs, i vår årskurs är vi fjorton stycken). det var vår sista lektion och vi skulle kunnat ha gått hem och inte slutat klockan fem som vi skulle ha gjort. men det gjorde vi inte. vi släckte lampan, la oss ned på golvet och gick en runda då alla fick säga vad de hade på hjärtat. några sa att de var stressade. några andra sa att det inte gick så bra på deras sånglektioner. någon sa att den längtar till morgondagen. någon frågade om råd till vad den skulle ge sin pappa i födelsedagspresent. jag sa att jag hade fyra hål i mina strumpbyxor och att jag åt makaroner o keso igår. jag älskar att vi hellre hänger med varandra än att var och en åker hem och drunkar i sin egen melankoli.
life force
hype
Varje fredagkväll som jag kommer hem från kyrkan är jag jättepigg. Jag vill inte sova, vill bara sitta i köket och dricka te och tänka och känna mig hoppfull, för känna sig hoppfull ska man göra på fredagar. Det hör liksom till.
Trots att helgen bara är två (och en halv) dagar får den ofta alla att känna att livet är jättelångt och jätteroligt och allt kan hända osvosvosv. Tycker bara att det är intressant att något blir så hajpat. Helgen är hajpad.
Vi människor är bäst på att hajpa. Vi hajpar andra människor, vilket suger, för då får de aldrig någon chans att visa vilka de egentligen är.
Nu är jag trött.
lindor
Jag är jättejätteglad! Verkligen.
Nu har jag inte skrivit på hundratals år. (jag önskar förresten att jag kommer leva till jag är 100, för då får man brev till kungen. Och det är ju coolt). Jag mår bra, är glad och gillar livet.
Mitt nyår ägde. Jag känner verkligen att 2012 kommer bli ett otroligt bra år, med massa Gud och najsa saker och sådär.
Igår började skolan. Det är som att den aldrig slutade. Men det känns ganska bra ändå. Jag och Elsa och Julia har skrivit klart vår låt till Södras melodifestival. Den handlar om segways. Classic.
Jag älskar mitt rum. Jag har bott här sedan i oktober kanske, men ändå så gläds jag över att jag bor här, asså nästan varje dag tänker jag på det. Jag vill sätta upp massa tavlor, fast jag har inte så mycket ledig yta på väggarna.
På fredag har jag prov i musikhistoria. Jag kan bokstavligt talat noll saker.
Idag åt jag en Lindor-pralin. Det ägde.
Hejdå
