ochjagvill

En dag kom inte hon inte tillbaka. Hon sa att hon skulle gå ut en sväng. Men så kom hon inte hem. Jag väntade ett tag. Jag väntade nog länge. Jag vet inte, timmar kan vara sekunder och minuter kan vara år när man väntar. Men till slut gick jag. Fanns väl ingen mening med att sitta kvar där och vänta på någon som aldrig skulle komma tillbaka. Jag började gå längs tågrälsen. För det är ju på ett tåg man sätter sig om man vill fly, eller hur? Så jag tänkte att någonstans måste jag ju komma om jag följer rälsen. Och det gjorde jag. Jag kom till någon stad jag inte minns namnet på. Inte för att det spelade någon roll vad staden hette. Spelade någonting egentligen någon roll. Jag satte mig på en bänk i solen och väntade. Jag minns inte vad jag väntade på. Jag satt i timmar, tills mitt skinn blivit alldeles fräknigt av strålarna. Då kom en man fram till mig, ställde frågan om jag var beredd att lämna allt. Vilket allt, undrade jag. Han tog mig till ett område med massa tält och vagnar och djur och mystiska människor med färgglada, glittriga kläder. Han lärde mig hjula, han lärde mig stå på en häst, han lärde mig gå på lina. Han lärde mig att alltid le fast jag inte var glad. Så lever jag nu. Jag lever så nu.

Var är hon? Varför kom hon aldrig tillbaka?