ochjagvill

Ja det gjorde jag.

Mitt hjärta bultade.

Kan jag kan jag kan jag?

Inte ensam, nej.

Men med hjälp från Honom kan jag flytta berg.

Mitt beslut kommer nog förändra hur mitt liv kommer se ut framöver. Och det är jag glad för. Aldrig att jag stannar kvar i den skiten.

Hur vågade jag?

Hur kunde jag ta ett sådant beslut utan att ha tänkt igenom det i månader?

Det behövs inte. Jag har tänkt tillräckligt. I've had enough.

Jag vill jag vill jag vill.

Han frågade vill du

Men vet ni vad? Trots detta längtar jag lite till skolan. Jag längtar till kaoset. Kan knappt tro vad jag själv skriver. Men det är faktiskt sant. Jag kommer säkert förbanna mig själv och min längtan lite längre in på terminen, men jag är taggad. Vill sjunga.

Fast nu ska jag bara ha sommar ett litet tag till, det behövs faktiskt.

Vi gick i fyra timmar med tjugo kilos packning var. Vi gick vid motorvägar, på landsvägar, vid korna, rastade på ängarna. Sjöng varannat ord på den här låten.

Vi åt räkost på frallor. Vi köpte äkta Hönökaka, nybakad på ett bageri på Hönö. Det var nog ett av det godaste bröd jag ätit. Vi köpte ballerinakladdkaka och mjölk. Vi grillade korv över värmeljus. Vi skrev kärlek med squeeze-hallonsylt på köpeplättar.

Vi spelade minigolf. Jag satte ingen hole-in-one, men iallafall en hole-in-two. Vi köpte varsin likadan ring, Olivia tappade sin ring i dasset, hon grävde med en spade i dasset. Ja, det var en upplevelse. Vi hittade inte ringen.

Spontant tog vi tåget till Köpenhamn och köpte cupcakes och shoppade lite och åt glass med goda flavournamn som kinder surprise och muffin. De smakade dock likadant. Vi åt förrätt, varmrätt och efterrätt på en restaurang i Malmö. Vi var mätta dagen därpå. Vi lade oss med sovsäckar på Stockholms central, och en morgonsur vakt ryckte upp oss och sa att vi nog inte kom från Stockholm. Vi bakade en fin tårta och överdrev med seriositeten i dekorationen. Vi somnade till nemo. Vi tvättade håret i havet och sjön.

Jadå. Nästa år blir det roadtrip om Elin tagit körkort. Året efter det tågluff i Europa. Tack tjejer.

Snart kommer lite fett snygga bilder på oss.

Nu har vi gått in i juli månad, min födelsedagsmånad. Om ett par veckor fyller jag mellanåret, det året som ligger i kläm, då det inte händer något särskilt men ändå så mycket. Jag tror att mitt meningslösa och obetydliga år kommer bli riktigt bra och meningsfullt. Eller det hoppas jag iallafall. Jag gillar iallafall åldern sjutton år. Om tjugosex dagar, då äter jag mammas rulltårta.

Jag har drömt de konstigaste sakerna de senaste veckorna. Fast egentligen har de inte varit så himla konstiga, det är det som är grejen. Jag har drömt mig in i helt vanliga situationer, som lätt hade kunnat vara verkliga. Vissa har till och med varit så verkliga att jag, när jag är i en liknande situation i vaket tillstånd, tror att det ligger till som i drömmen. Till exempel drömde jag att pappa hade köpt en ny skinka (vilket han också hade gjort på riktigt), men att den inte har varit speciellt god. Så nästa morgon när jag skulle äta frukost såg jag noga till att inte ta av den nya skinkan, tills jag en lång stund senare insåg att jag bara hade drömt att den var äcklig. Jag drömde också att den nya kiosken här i Arild hade fått stänga för att det hade gått så dåligt för dem. Och sedan när jag och min kusin gick förbi kiosken nästa dag sa jag förvånat åhh kiosken är öppen igen! Jag vet inte om jag är en sådan som tror på drömtydning. Kanske. Isåfall undrar jag vad dessa drömmar betyder, de kanske varnar för att jag dagdrömmer för mycket, att jag snart inte kommer veta vad som är dröm och vad som är verklighet. Eller så är det bara min hjärna som har samlat på sig onödig information och sedan kokar ihop onödiga drömscenarion. Man vet ju aldrig.

Jag var på gröna lund. Med två vänner. Vi sjöng i köerna och förespråkade rättvisan genom att säga småtjejer som trängde sig att ställa sig längst bak i kön.

Jag var hemma. Hittade den här spellistan som var fylld med massa ny bra musik och jag taggade för frizon 2011.

Jag var på tåget. Jag sov, åt geisha, hade på mig en ryggsäck som typ är längre än jag själv.

Jag är i skåne, i Arild. Här regnar det och jag sover till kl ett. Min kusin går i sömnen och jag har kommit till bana 300 på unblock me. Jag läser den här bloggen. Den gör mig glad.

Hejrå.

Alla är samlade i en trygg cirkel hela terminen, och på en given dag försvinner alla plötsligt. Sprider ut sig över Sverige, över världen. Någon gång är man kanske nära någon, men så går man om varandra. Man saknar någon bara för att personen är långt borta. Alla genomgår en förändring. Eller nej, inte alla. Några är precis som de var senaste gången man såg dem. Vissa inser man betyder mer än vad man trodde. Och andra mindre.

Jag kom på att det är precis detta som händer när man tar studenten. Fast i större utsträckning. Efter ett sommarlov återvänder man ju ändå till allt. Det gör man inte efter att man har slutat gymnasiet. Då är livet. Och vem vet vad som kommer hända då.

På ett sätt tycker jag inte riktigt om sommarlovet. Det är så svävande. Att leva i ovisshet. Och att leva i ovisshet är något av det värsta jag vet.

Fast å andra sidan är det tack vare ovissheten som jag älskar sommaren. Man bara går på utan att veta var tiden tar en. Ungefär som att famla blint i mörkret. Bara det att mörkret är ljust nu. Och visst blir det mycket lättare då.

Jag tror eller jag vet inte eller iofs det skulle ju kunna vara så; eller vadå vad sa han egentligen; då skulle hon kanske reagera såhär; säg inte så till dem för då kan dem bli sura; men neeeej det kan inte ha varit hon som sagt så, hon skulle aldrig säga så; asså det är ju troligt att det är så det kommer bli.

Förut blev jag arg på folk som antog saker. Anta inte bara, du kan ju inte bara lita blint på antaganden! sa jag, och tyckte jag hade så rätt. Det är väl klart att man inte bara ska anta saker utan att veta bestämt.

Och det är väl klart att jag gör det lika mycket som alla andra. Om inte mer.

Ljudet av cello är ett av de vackraste ljud jag vet. Tänk att kunna spela såhär fint. Det kanske jag gör om några år. Om jag vill.

En dag kom inte hon inte tillbaka. Hon sa att hon skulle gå ut en sväng. Men så kom hon inte hem. Jag väntade ett tag. Jag väntade nog länge. Jag vet inte, timmar kan vara sekunder och minuter kan vara år när man väntar. Men till slut gick jag. Fanns väl ingen mening med att sitta kvar där och vänta på någon som aldrig skulle komma tillbaka. Jag började gå längs tågrälsen. För det är ju på ett tåg man sätter sig om man vill fly, eller hur? Så jag tänkte att någonstans måste jag ju komma om jag följer rälsen. Och det gjorde jag. Jag kom till någon stad jag inte minns namnet på. Inte för att det spelade någon roll vad staden hette. Spelade någonting egentligen någon roll. Jag satte mig på en bänk i solen och väntade. Jag minns inte vad jag väntade på. Jag satt i timmar, tills mitt skinn blivit alldeles fräknigt av strålarna. Då kom en man fram till mig, ställde frågan om jag var beredd att lämna allt. Vilket allt, undrade jag. Han tog mig till ett område med massa tält och vagnar och djur och mystiska människor med färgglada, glittriga kläder. Han lärde mig hjula, han lärde mig stå på en häst, han lärde mig gå på lina. Han lärde mig att alltid le fast jag inte var glad. Så lever jag nu. Jag lever så nu.

Var är hon? Varför kom hon aldrig tillbaka?

...då skulle bokstäverna varit de vackraste någon någonsin sett, de skulle vara magnifika. Storslagna.

Handstilen skulle varit så tydlig att jag verkligen hade förstått den, vartenda ord.

Bokstäverna skulle vara stora, höga, så att man fick sträcka nacken för att se toppen på dem. Och inte ens då skulle man se hur högt de gick.

Orden skulle ha blinkat i många olika färger, nyanser, former och storlekar.

Handstilen skulle varit så komplicerad och invecklad att jag inte skulle förstå något alls ibland.

Handstilen skulle varit ödmjuk och enkel, lätt att ta till sig.

Man skulle ha svårt att titta på bokstäverna, för att det helt enkelt är för mycket att ta in. Men när man väl vågar känner man att man inte gjorde ett misstag när man tittade på dem.

Ett brev med den handstilen skulle man ta fram och läsa om och om igen.

Den handstilen skulle sitta kvar på hornhinnorna när man en gång lagt sin blick på den.

Jag skulle inte ha förstått den alls. Jag skulle ha förstått allt.

Tänk om hon skulle vända på det och tänka att imorgon ska jag leva. Och så vaknar hon upp nästa morgon och inser med glädje att hon faktiskt lever. Att hon faktiskt andas. Vilken skillnad det skulle bli då.

Då skulle hon gå upp till berget och se solnedgången för att den är vacker, inte för att få se solen en sista gång innan hon hoppar.

Då skulle inte varje andetag innebära en suck, utan ett insupande av syre för hon bara ville fortsätta leva!

Jag vet att det är orealistiskt.

Alla säger det, hela tiden. Du kan ju sluta drömma 'cause it ain't gonna happen, säger tidningarna. Det stod i metro senast igår. Du får nöja dig med vad som kommer. Tro inte att du är något. De som kommer någon vart är de som kämpar för sitt liv, har vassa armbågar och lämnar svikna människor bakom sig. Och inte har du den glöden inte.

Ibland vaknar jag till med ett ryck och hör deras ord som sanningar. Klart som tusan att det inte kommer bli som man vill. Det blir säkert en landsdepression snart. Varför tror jag att samhället ska bry sig om just mig? Visst händer det att liv blir misslyckade.

Jag vet att det är naivt, och jag vet att det är orealistiskt.

Död.

Alla vänder bort blicken, ingen vill kännas vid den. Den är inte värd att ens ödsla en blick på.

Den är smutsig på något sätt. Den är fel. Skamfylld. Oren.

Ingen vill tala om den.

Hon har brunt hår, som hon förut har färgat i lite olika nyanser, men just nu är det hennes vanliga färg. Hon brukar platta det ibland, fast jag tycker det är minst lika fint när hon inte plattar det.

Hon har stora ögon. Sådana där djupa ögon som skulle få vilken kille som helst att falla på stället.

Hon tycker om låten Son of a preacher man.

Hon har ett varmt hjärta. Hon orkar bry sig. Hon är ärlig på det sättet som man borde vara. Hon känner med andra.

Jag vill kalla henne för min diamant, mitt hjärta, min pärla, mitt hjärtegryn, min pralin.

Men hon är inte min. Hon är alldeles sin egen. Men jag är bara glad att få ha henne som vän. Jag vill göra henne glad och hjälpa henne med det hon vill ha hjälp med. Prata med henne när hon vill prata. Vara tyst med henne när hon vill vara tyst. Gråta med henne när hon vill gråta. Jag vill se henne blomma och hon är värd guld.

Hon avskyr när han gör sådär. Hon avskyr när han knäcker fingrarna, det är så fruktansvärt äckligt. Hon vill bara rulla ihop sig som en igelkott, med alla taggarna utåt, för att det är så äckligt.

Han hatar när hon gör sådär. När hon äter drar hon gaffeln mot tänderna. Han står inte ut med ljudet, kan hon bara sluta.

Hon hatar det. När han aldrig kan bestämma sig i förväg, att han aldrig kan planera. Att han säger att han föredrar spontanitet så fort hon tar upp sin almanacka.

Han hatar det. Att hon klagar på att hon inte har råd med sina mobilräkningar, när hon köper nya kläder varje dag.

Hon avskyr det. Han skiter i skolan, och försöker inte ens kämpa för sina betyg. Fattar han inte att han verkligen kan, att han egentligen är så otroligt klok och smart?

Han hatar det. Hon blir aldrig klar på morgnarna, hon fixar sig och sminkar sig och allt vad hon gör. Fattar hon inte att hon är som vackrast när hon bara är hon?

Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna springa flera mil för honom. Utan honom är skulle jag falla platt, som om gravitationen hade växt sig hundra gånger starkare.

Jag älskar henne så mycket att jag knappt kan stå. Hela hon gör mig svag och jag visste inte att känslor kunde kännas såhär mycket.

Alltid är ett starkt ord, men jag hoppas att han alltid vill vara min

Aldrig är ett starkt ord, men jag hoppas att hon aldrig lämnar mig.

Och andra dagen cyklar och drar in doften av solvarma små frön, alldeles fylld av hurskadetgåjagvetintemenalltfixarsig.

När någon säger "du är inte riktigt dig själv". Vad menar de egentligen med det? Hur kan de veta vem jag är när jag är mig själv? Finns det ens något som är 'sig själv'? Man kan väl vara olika.

När någon säger "du är påväg tillbaka till dig själv". Tillbaka till sig själv. Det är som om ens 'jag' ens 'själv' står på en hållplats och väntar, och när man anländer dit tar den vaddetnuär armkrok med mig. Och så går vi tillsammans.

Men det låter ju då som om man är två stycken i sig själv. Alltså borde den ena vara 'jag'. Den andra delen är bara oönskvärd. Eller?

Personlig kontakt, det vill väl alla ha? Annars dör man. Har jag hört.