lakes of canada
Det finns saker som gör mig glad. Småsaker bara, ni vet. Här är några:
Hembakta oreos. Att baka är mysigt och gott. Ännu roligare blir det om man har fina kakburkar. Det har jag.
Gitarr. Att det faktiskt låter någorlunda fint när jag spelar. Jag behöver inte stanna upp för varje ackord längre.
Vårblommor som har party i trädgården, trädgården som nog behöver lite uppmuntran efter vintern.
Två vänner som jag ska åka på Sverigeresa med i sommar. Jag längtar så mycket.
Fina klänningar som man kan få titta på när de hänger på galgarna eller i skyltfönstret.
Cupcakes i en snygg kartong med snöre. Och goda var dem också. Hallon&lakrits och kokos&citron. Det ni.
Att solen faktiskt värmer.
Att gå på Söder med en vacker vän och prata om poesi. Och massa annat. Det gillar jag.
Igår såg jag något så sjukt fint. Jag blev så glad när jag såg det, det bara bubblade i mig av glädje och bubblighet. Jag såg en gubbe och två tanter som stod i en liten ring och höll om varandra. De tittade på varandra och skrattade och pratade. Sedan när en skulle gå kindpussades alla. Solen lyste på dem.
musik tack
Jag är i musikeufori. Och det är jag sällan. Jag har inte lyssnat så mycket på musik den senaste tiden, har inte känt att något har tilltalat mig. Jag har typ glömt bort vad jag brukar tycka är bra. Men ikväll var jag på musikcafé i mälarökyrkan. Och allt bara kom tillbaka till mig, allt bara strömmade igenom mig. Åh. Tack.
Erik Klintenberg med band
Emil Svanängen, sångaren i Loney dear
Som sagt tack. Tänk vad mycket musik kan göra.
låt det vara tyst, låt det vara tomt, låt det göra ont
" - När vet man att det är slut?
- Kanske när man känner sig mer kär i minnena än den man har framför sig. "
fryser du inte?
Oj, fryser inte du? Nej faktiskt inte. Nähä, jaha, det borde du göra. Jaha amen det gör jag inte faktiskt hehe, konstigt nog. Ja för det skulle jag ha gjort. Jaha, ja okej lite fryser jag nog. Jag är ju inte helt varm liksom. Nä då så.
Mörk choklad doppad i nutella. Weird.
Från hjärtat. Vad kommer egentligen från hjärtat? Kan man liksom känna vad som kommer därifrån?
Jag och några vänner pratade om musik idag. Och om sådant man egentligen inte kan prata om, sådant man inte kan sätta ord på, fast på något sätt lyckades vi nog förstå varandra. Det bästa är när man förstår varandra, men inte helt delar samma åsikter. Då kan man lära något av varandra, ge råd och sådant. Det gillar jag.
Om tretton dagar. Om tretton ynka dagar återvänder min syster till Sverige. Jag längtar mig sjuk. Nästan iaf.
Jag har glömt vad jag brukar tycka om.
Jag vill baka kakor. Har hittat recept på hemgjorda oreoskakor och jordnötssmörkakor. Mumz.
tack för att du lärde mig att göra armband
Idag lärde jag mig att göra armband av trådar.
Idag började en gubbe prata med mig på tunnelbanan. Han sa att jag hade ett fint kors. Sedan började vi prata om kyrkan, Jesus, kärleken och dagens samhälle. Vi åkte bara tillsammans i en station. Tänk vad mycket man kan hinna dela på en minut. Han sa att jag hade fina ögon också, då blev jag glad.
Idag fick jag ett paket på posten. Jag kan inte minnas senaste gången jag blev så glad för en present. Jag höll på att börja gråta och kunde inte slita blicken ifrån min present. Jag blev så glad, och vill bara beskriva för min vackra vän hur bra hon är. Såhär såg presenten delvis ut. Fast i ett superfint paket och med ett superfint brev.
Detta är alltså ett örngott med mitt namn på och en av de bästa bibelverser jag vet. Och några löv. Broderat, för hand antar jag. Lilla hatten där i mitten är en brosch. Detta är från min vän Victoria som bor nere i Götet (eller nästan iaf) och som jag saknar så mycket. Men snart är det vårsommar och då ska vi leva livet, du o jag.
Idag åt jag banan och keso tillsammans för första gången. Det var gott.
Idag har jag varit sugen på jordnötssmör. Men det är inte så himla vanligt här i Sverige. Jag vill ha det. Undra om man kan köpa det på typ ica.
Idag har jag... jag kom inte på något mer. Har verkligen gjort mer saker, men det tog stopp. Jag säger något om imorgon då.
Imorgon är det operaafton. Godnatt.
vad önskar du dig?
Önskar du dig något?
För jag vill ge dig det, jag vill ge dig vad du vill.
Jag vill ge dig allt.
Snälla säg något du vill ha, något jag kanske kan åstadkomma eller fixa fram.
Säg vad jag kan göra för att få dig att må bättre, för att göra dig lyckligast i världen, jag vill göra dig lyckligast i världen! Jag vill se dig på håll i ultrarapid, när du skrattar med några andra, och känna att jag gjorde dig så lycklig. Eller så vill jag ha dig så nära att jag kan se lyckan i dina ögon.
Åh snälla säg! Säg vad jag ska göra.
okej eller
Har du tänkt på att vi har normaliserat saker som inte är normala? Att vi har sagt okej till saker som inte är okej? "Det är okej att vara deprimerad", "det är vanligt att man skär sig", "det alltid några som hamnar utanför, det är normalt". Det känns som om alla gränser håller på att suddas ut, fade away liksom. Till slut kommer det inte finnas några gränser kvar typ. Och kanske är det skönt, tycker vissa. Att det inte finns gränser, att man kan springa fritt. Men jag tror på gränser, jag tror de finns av en anledning, tror att de behövs. Vem vet annars vad som är rätt och fel? Okej och inte okej? Gott och ont?
Jag tror att det är det som håller på att hända. Vi kommer snart inte kunna skilja på någonting, för att allt har flutit ihop. Snart kommer vi bli blinda inför kontraster. Det kommer inte finnas några kontraster.
Nej, nu uttrycker jag mig fel. Det skulle kunna bli så att detta kommer hända. Men jag vill inte det. För allt är inte okej. Verkligen inte någonstans.
att säga
Ni vet när man har något att säga. Har något att säga.
Och man försöker verkligen säga det! Men så kommer orden bara ut fel? Det låter inte som man vill?
Nej. Det låter som mainstream ord bara. Sådana ord som folk nickar åt.
Jag vill inte säga dem orden. Jag vill säga de ord som jag faktiskt tror är sanna.
Fast iofs. Jag vet inte vad som är sant.
Vet någon vad som är sant egentligen? Vi säger att kärleken är sann, att vänskapen är sann. Vi kanske också säger att solen är sann, att värmen är sann, att gråten är sann. Fast vet vi.
Nja. Jag tror inte det. Men vi kanske inte måste veta.
Det finns ett ställe på vägen hem till mig där det inte finns några gatlyktor. Där är det mörkt. Vissa kvällar när jag går hem brukar jag stanna just där och titta upp mot himlen, om det är stjärnklart. Då ser jag inget förutom stjärnorna. Och då spelar det faktiskt inte så stor roll vad som är sant och inte sant.
ganska fint ändå
I torsdags tror jag.
Nej jag vet. Ingen ville att det skulle snöa. Nu räcker det liksom, sa folk. Jag med, jag tycker det räcker nu. Snart borde det vara slut, eller? Tar inte allt slut någon gång? Men så började det snöa igen. Äejmen va tusan, sa dem flesta och ryckte på axlarna och skakade på huvudet åt varandra med en suck som sade "vi tycker alla samma sak, det här är bara skit". Men jag tyckte faktiskt att det var helt okej. För snöflingorna var så fruktansvärt stora, så mycket större än vanligt, en snöflinga var av samma storlek som halva min tumme på min vante. Och det var fruktansvärt vackert. Gigantiska snöflingor bara fyllde hela luften hela alltet. Svart tillvaro med lysande stora flingor. Ganska fint ändå.
