ochjagvill

Min lillebror Daniel är sju år yngre än mig. Eller sex och ett halvt för att vara exakt. En lördagsmorgon, när han var tre och jag var nio, var vi båda i köket. Vi var sugna på frukost, men varken mamma eller pappa var vakna. Då bad Daniel mig att jag skulle göra gröt till honom. Jag svarade att jag inte visste hur man gjorde gröt (jag var ju själv ganska liten). Men han fortsatte tjata "gör gröt!". Tillslut blev jag liksom lite arg på honom och sa att jag inte kunde göra gröt, att han bad mig att göra gröt är samma sak som att jag skulle be honom att göra gröt, för att jag kunde det lika lite som han. Det funkar såklart inte att försöka förklara sådan här logik för en treåring. Han grät och fortsatte. "Gör gröt!".

 

Idag är han elva och jag är arton. Och för några morgnar sedan var vi två ensamma i köket, och han stod vid spisen med en kastrull. "Ska man ha en eller två deciliter vatten när man gör gröt?" frågade han. 

Då mindes jag så tydligt den morgonen då han inte klarade sig själv, då han inte kunde annat än att be någon annan göra det, "gör gröt". Nu klarar han sig själv. Han växer upp, jag växer upp. Och det är som det ska. Men det gör mig ändå lite nostalgisk.

Från början kunde han inte göra det själv. Nu kan han göra det själv, men behöver ändå hjälp, behöver ändå fråga. Tänk den dagen då han inte behöver någon hjälp från mig alls, utan kan klara sig helt på egen hand.

Det är spännande att han växer upp. Men jag vill ibland att han ska fortsätta vara liten.