ochjagvill

jag är i äkta efter-en-konsert-mood. 

jag älskar mina vänner och är stolt över vad vi som artonåriga halvfärdiga musiker (knappt det) kan åstadkomma. jag är glad över vänner som hjälps åt när vi behöver varandra som mest. jag är ledsen över att jag inte tar vara på tiden mer och hänger mer med folk som jag älskar, och jag får lite carpe diem-feeling och tänker att jag vill bara leva och hänga med folk och skratta och inte wasta bort mina unga år.

jag älskar att sjunga, och jag vill så fruktansvärt gärna gå folkhögskola här i stockholm nästa år. alltså hela mitt hjärta skriker efter det och jag VILLVILLVILL. jag vill sjunga jag vill dansa jag vill lära mig mer!!! jag vill uttrycka mig!

jag vill vara glad mot människor och jag vill le, för det gör faktiskt en helt enormt stor skillnad. jag vill strunta i att vara bitter över småsaker och försöka vara varm. 

 

jag är så darrig, jag kommer inte kunna sova. och jag stör mig på att jag imorgon, när allt är grått och vanligt igen, kommer tänka att alla de här känslorna inte var på riktigt. att de bara var efter-en-konsert-eufori, som egentligen inte kan räknas som äkta, rationella känslor.

men jag vill försöka minnas att det här är på riktigt, för det här är livet.

o så rörigt. men när är någonting i en själv egentligen i ordning.