Dagmar
Träden har slagit knutar på sig själv. Nej förresten. Det var inte de själva som knöt samman knotorna. Det var Hon.
Kvistar på gatan. Motvilligt ditdragna. Nej låt oss vara, låt oss stanna där vi känner oss trygga. Men Hon känner inte till ordet barmhärtighet. Och nu ligger de där på gatan, uppgivna. Övergivna. Trampa på oss bara, kvider de, det finns ändå inget som heter barmhärtighet.
Dagen efter. Solen lyser flämtande och det är retsamt vindstilla. Ett liggande träd, fyllt av skam. Hur ska jag kunna uppfylla mitt uppdrag som träd om jag ligger ned.
Ett äldre par på en bänk. De håller hårt i varandras händer, trots att Hon har passerat för längesedan.
Flyg inte iväg, stanna här hos mig.
Allt är förändrat, inget är som det ska.
Därför måste du stanna.
Lova att du aldrig lämnar.
Kommentarer
Postat av: XC
Postat av: Caroline
Du skriver så hjärtat kniper Helena. Puss!
Postat av: victoria
fint!
Trackback
