grejer som man hittar på
Jag var på kulturhuset. Där satt folk och spelade schack. De hade gått dit för att spela schack. Det gjorde mig glad.
Jag var på gröna lund. Med två vänner. Vi sjöng i köerna och förespråkade rättvisan genom att säga småtjejer som trängde sig att ställa sig längst bak i kön.
Jag var hemma. Hittade den här spellistan som var fylld med massa ny bra musik och jag taggade för frizon 2011.
Jag var på tåget. Jag sov, åt geisha, hade på mig en ryggsäck som typ är längre än jag själv.
Jag är i skåne, i Arild. Här regnar det och jag sover till kl ett. Min kusin går i sömnen och jag har kommit till bana 300 på unblock me. Jag läser den här bloggen. Den gör mig glad.
Hejrå.
hej sommaren och ovissheten
Vemod. Pirrighet. Bubblor. Likgiltighet. Frihet. Separation. Ensamhet. Omstart.
Det har blivit sommarlov.
Alla är samlade i en trygg cirkel hela terminen, och på en given dag försvinner alla plötsligt. Sprider ut sig över Sverige, över världen. Någon gång är man kanske nära någon, men så går man om varandra. Man saknar någon bara för att personen är långt borta. Alla genomgår en förändring. Eller nej, inte alla. Några är precis som de var senaste gången man såg dem. Vissa inser man betyder mer än vad man trodde. Och andra mindre.
Jag kom på att det är precis detta som händer när man tar studenten. Fast i större utsträckning. Efter ett sommarlov återvänder man ju ändå till allt. Det gör man inte efter att man har slutat gymnasiet. Då är livet. Och vem vet vad som kommer hända då.
På ett sätt tycker jag inte riktigt om sommarlovet. Det är så svävande. Att leva i ovisshet. Och att leva i ovisshet är något av det värsta jag vet.
Fast å andra sidan är det tack vare ovissheten som jag älskar sommaren. Man bara går på utan att veta var tiden tar en. Ungefär som att famla blint i mörkret. Bara det att mörkret är ljust nu. Och visst blir det mycket lättare då.
luftslottet som sprängdes
Jag blir så trött av alla luftslott.
Jag tror eller jag vet inte eller iofs det skulle ju kunna vara så; eller vadå vad sa han egentligen; då skulle hon kanske reagera såhär; säg inte så till dem för då kan dem bli sura; men neeeej det kan inte ha varit hon som sagt så, hon skulle aldrig säga så; asså det är ju troligt att det är så det kommer bli.
Man sätter allt sitt hopp till ett enda antagande. Som sedan visar sig vara luft, ingenting, tomrum. Att satsa alla sina pengar på en häst, som man inte ens har sett med egna ögon.
Förut blev jag arg på folk som antog saker. Anta inte bara, du kan ju inte bara lita blint på antaganden! sa jag, och tyckte jag hade så rätt. Det är väl klart att man inte bara ska anta saker utan att veta bestämt.
Och det är väl klart att jag gör det lika mycket som alla andra. Om inte mer.
bubbel
Det går en gubbe på taket. Såg jag långt därborta. Jag tittade mig omkring, men ingen annan hade sett honom. Undra vad han gjorde på taket. Tog sig sin morgonpromenad antagligen. Det var ju så soligt. Där gick han, medan vi satt inne och lyssnade på massa musik som lät likadan och var gjord av underbarn. Chokladbollar fick vi också, för vi hade ett födelsedagsbarn. Tänk om jag var i en såpbubbla. Då skulle jag inte höra någonting av vad någon sa. Då skulle allt vara lite rosa och blått och dimmigt. Jag skulle flyga. Fast jag skulle inte ens kunnat finnas i en såpbubbla, för den skulle bli förskräckt och spricka så fort jag ens hann fråga min ödmjuka fråga ifall jag skulle kunna få ta sällskap med den. Å andra sidan. Inte behöver vi några såpbubblor. Vi lever ju i bubblor helt av oss själva. Helt avtrubbade för andra människors känslor och lidanden. Bara ens egen bubbla är tillräckligt långt bort från någon annans. Då kan man remain oberörd.
Ljudet av cello är ett av de vackraste ljud jag vet. Tänk att kunna spela såhär fint. Det kanske jag gör om några år. Om jag vill.
