släpp in solen/de svåraste orden
Jodå.
Jodå det går!
Faktiskt.
Igår blev jag till hälften skallig. Nästan. Sidecut kan det också kallas. Jag tycker nog inte att det är lika stort och vågat som andra tycker. Eller så gör jag det haha. Det varierar från stund till stund.
Har målat naglarna med guldglitter. Ooo så fint.
Skriver kylskåpspoesi på mina nya magnettavla. Den gör mig så glad. Och rofylld.
Jag och min vän Agnes har en deal. Innan klockan slår halv tio måste vi ha stängt av datorn. Och helst av allt ska vi gå och sova efter det. Det har gått relativt bra. Idag till exempel är jag helt klar för sömn redan nu och klockan är knappt tio över nio. Jarrå.
Att vara tom men samtidigt så fylld. Det är en egendomlig känsla.
jag tror jag har hittat det
Ibland funderar jag på om jag är materialist. Eller så blir jag automatiskt materialist bara för att jag är född i sverige (jag menar inte riktigt det, men det förstår ni säkert). Saker kan göra mig väldigt glad. Så är det ju liksom, det kan jag inte förneka trots att jag gärna vill det. Frågan är väl hur länge glädjen håller i sig, jag menar man kan ju bli jätteglad av en bit choklad, men det varar väl i någon minut sådär och sedan är man lika ledsen som innan. Eller? Så det är väl inte riktigt äkta glädje, eftersom den försvinner så fort. Eller?
Om detta stämmer, är det alltså otroligt meningslöst att vara materialist för lyckans skull (och man kan ju fråga sig varför man annars skulle vara materialist om det inte var för att sakerna gjorde en glad). För man måste alltid jaga. Måste alltid förnya, måste alltid fylla på. För efter ett tag töms ju lycko-behållaren och då är det dags för en ny dos. Och hur kul är det att leva på det viset?
Vet ni vad. Vi måste hitta något annat. Som fyller på lycko-behållaren en gång för alla, så att den aldrig töms.
crazzzzy
åh. ja. nu började det helt plötsligt.
jag fick en chock.
blev sliten tillbaka till verkligheten. jag var ju iofs med på det, jag ville ju.
men nu har jag en egendomlig känsla i mig. jag känner mig...olustig. det är ett sådant där ord som man aldrig säger.
meeen just nu känner jag mig så.
åååå jag blir så trött på att känna så mycket. det ba känns och känns och känns
kl åtta
tänk att något kan kännas
vad är det som känns egentligen? hur känns en känsla? man kan ju inte beskriva det.
tänk då, att något man verkligen inte ens kan beskriva, kan kännas så fruktansvärt starkt i en
det är ju konstigt
hur vet man att man känner?
jag vill veta
samtidigt som jag inte vill veta
jag vill dra ut på det
fast jag vill egentligen bara ha svar nu
jag får sova hur länge jag vill på dagarna, men trots det vaknar jag vid åtta på morgnarna
fast smultronet står och väntar
Allt som jag trodde att han inte tyckte att jag var, sa han att jag var
frizonen
Nu åker jag till Frizon, hurra. Jag gillar livet. Jag är inspirerad. Det är en najs känsla. Jag lyssnar på Gungor, och det är också najs. Hejdå.
Stockholm inatt
steget
Take a leap.
Ja det gjorde jag.
Mitt hjärta bultade.
Kan jag kan jag kan jag?
Inte ensam, nej.
Men med hjälp från Honom kan jag flytta berg.
Mitt beslut kommer nog förändra hur mitt liv kommer se ut framöver. Och det är jag glad för. Aldrig att jag stannar kvar i den skiten.
Hur vågade jag?
Hur kunde jag ta ett sådant beslut utan att ha tänkt igenom det i månader?
Det behövs inte. Jag har tänkt tillräckligt. I've had enough.
Jag vill jag vill jag vill.
Han frågade vill du
här är ditt liv
Jadå. Här är livet. Och ni vet när det känns sådär himla bra? När det känns så bra att det blir lyckobubblor i hjärtat. Det händer ibland. Och det är fantastiskt. Jag älskar när det är såhär, när man vaknar varje morgon och känner en sådan otrolig känsla av välbefinnande. Jag älskar att cykla ned till spårvagnen, det skulle jag kunna göra om och om och om igen, hela tiden. Att cykla uppför är inte lika najs, men ändå helt ok. Jag gillar verkligen att kunna sitta på verandan och bara andas och lyssna på själamusik.
Men vet ni vad? Trots detta längtar jag lite till skolan. Jag längtar till kaoset. Kan knappt tro vad jag själv skriver. Men det är faktiskt sant. Jag kommer säkert förbanna mig själv och min längtan lite längre in på terminen, men jag är taggad. Vill sjunga.
Fast nu ska jag bara ha sommar ett litet tag till, det behövs faktiskt.
det här kommer jag nog sakna i vinter
men det är okej
