ochjagvill

Alla är samlade i en trygg cirkel hela terminen, och på en given dag försvinner alla plötsligt. Sprider ut sig över Sverige, över världen. Någon gång är man kanske nära någon, men så går man om varandra. Man saknar någon bara för att personen är långt borta. Alla genomgår en förändring. Eller nej, inte alla. Några är precis som de var senaste gången man såg dem. Vissa inser man betyder mer än vad man trodde. Och andra mindre.

Jag kom på att det är precis detta som händer när man tar studenten. Fast i större utsträckning. Efter ett sommarlov återvänder man ju ändå till allt. Det gör man inte efter att man har slutat gymnasiet. Då är livet. Och vem vet vad som kommer hända då.

På ett sätt tycker jag inte riktigt om sommarlovet. Det är så svävande. Att leva i ovisshet. Och att leva i ovisshet är något av det värsta jag vet.

Fast å andra sidan är det tack vare ovissheten som jag älskar sommaren. Man bara går på utan att veta var tiden tar en. Ungefär som att famla blint i mörkret. Bara det att mörkret är ljust nu. Och visst blir det mycket lättare då.