ochjagvill

De tre första låtarna ville jag gråta. Jag gjorde nästan det. Jag satt framåtlutad med stora öppna ögon, utan att blinka. Jag stampade takten med foten.

Att känna basen i hela kroppen. Att känna musiken i hela kroppen.

När jag mår riktigt bra av musik ryser jag. Det händer oftast när jag hör saker live. Under den här konserten ryste jag flera gånger.

Jag älskar musikeufori.

---

Men jag är så rädd för att tappa bort det bra! Hur lever jag i nuet? Hur förlänger jag det här ögonblicket? Hur upplever jag det på bästa sätt?

Jag spelade in en låt på min mobil, för att föreviga, för att sedan kunna titta och minnas hur bra det var. Men sedan tog minnet på mobilen slut, jag behövde radera bilder. Då satt jag och raderade bilder, på konserten, för att jag skulle kunna spela in konserten som jag var på, för att jag skulle kunna uppleva den igen. Det är idiotiskt. Varför tog jag inte vara på stunden fullt ut när jag väl satt där? Varför ville jag göra mitt framtida jag en tjänst, för att jag nog kommer vilja lyssna på det senare?

Åh vad trött jag blir. Jaja. Det var magiskt iallafall.