när jag får barn
när jag får barn ska jag älska mitt barn så mycket!
jag ska alltid lyssna,
jag ska alltid försöka ge goda råd,
jag ska aldrig strunta i,
jag ska krama så mycket,
jag ska pussa så mycket,
jag ska säga jag älskar dig ofta så att det aldrig kan glömmas bort,
jag ska hjälpa med läxor,
jag ska tillåta egen tid och inte tränga mig på,
jag ska hämta,
jag ska lära mig namn på kompisar,
jag ska vara så otroligt uppmärksam,
för ens barns barndom är för viktig för att jag som förälder ska kunna ta lätt på den. att uppfostra barn är något av det viktigaste man kommer att göra i livet tror jag. och jag tänker bara hälla över kärlek på mina barn, jag ska aldrig låta dem ha brist på den kärleken.
LIVET HÄNDE
ÅH LIVET. ÅH DU LIV.
jag är här och jag lever. för alla er som undrat (elsa).
så mycket bra händer så jag bara glömmer bort att skriva.
detta är några grejer som har hänt sedan jag skrev här:
- jag har lett lovsång på nyårslägret livskraft tillsammans med Petter och några fler. wow vilken upplevelse. insåg igen att jag verkligen tror på det här med Jesus.
- jag har varit på massa rml-uppspel och blivit dödstaggad på att gå där. jag och bea har varit rml-fansen nr 1. musik, vad jag älskar musik. i samma veva var folkhögskolor det enda jag tänkte på
- jag har repat inför kittelfjäll OTROLIGT många timmar. jag repade också inför gospelkonserten samtidigt, så jag var aldrig hemma och åt. detta resulterade i ett matschema för sju veckor framåt, där jag skrev upp vilka måltider jag behövde ta med, och vilken maträtt jag skulle ta med. jag lagade jag massa mat, som jag fryste in och tog med och åt kall i fuktiga replokaler utan micro.
- har haft sagan om ringen-maraton här hemma hos mig med skolgänget. det var en fantastisk upplevelse med mycket mat, gottissaker, lantchips, onepieces, lökighet, frodo&sam och underbara vänner.
- jag har varit livrädd för att bli sjuk just för att jag skulle ha så mycket gigs och konserter. därför gjorde jag mig en kur: kan jang, ett glas c-vitamin, esberitox och te med honung. det hjälpte!
- jag har haft en gospelkonsert tillsammans med serny carpvik och några andra grymmisar från skolan. en underbar fantastisk bäst och adrenalinfylld konsert. jag sjöng egentligen inte asbra, och flera saker gick fel. men det gjorde inget, för kyrkan var fullsatt och publiken var bäst och jag var så glad att den här dagen ÄNTLIGEN hade kommit. så istället för att vara missnöjd med småsaker gjorde jag mig fullt upptagen med att vara lycklig och lättad.
- jag har varit i kittelfjäll och sjungit i afterskibandet på filadelfiakyrkans sportlovsläger. det var så kul. jag och nalle sjöng gangnam style på koreanska. nu kan jag mima till den på gymmet.
- jag har hängt massa i kyrkan och med kyrkfolket. och ÅH vad jag blir glad av dem! hela snuob (för er som är främmande för detta uttryck så betyder det "sjukt najs ungdomshäng och bibel", en episk bibelgrupp jag är med i på torsdagar) var hemma hos Michael Rastas (vår extremt najsa präst; han är verkligen en av de bästa jag känner) i västerås och kollade på mello. så himla fett var det. halva snuob hade också det mest EPISKA maratonet någonsin. vi kollade på en hel säsong heroes (så sjukt najs, se det om ni inte har sett) under ett dygn. vi höll på från kl 10 (på morgonen) till kl 6 (på morgonen). åh det var såååååå najs. jag somnade inte en enda gång!!!! ni som känner mig vet att detta är en enorm bedrift!!!!!!! jag har också haft najs after church-häng med kyrkgänget. promenad från betlehemskyrkan vid rådmansgatan till waldemarsudde. det var långt att gå, men trevligt. vi har haft bönedygn i kyrkan också. bad hela dagen och natten. ett så bra och uppbyggande dygn!
- jag har längtat till studenten. det är något jag verkligen har gjort. vi sångare hade vår avslutningsshow, melodikrysset, som blev fett bra. vi var savanndjur på circle of life och dansade single ladies-dansen. shit va vi var mäktiga ändå. men efter det var jag glad, glad att det var det sista, glad att studenten snart är här. studentmössan kom och vi började räkna ned.
sen har jag åkt till paris med vännerna och firat ett år med petter och sökt rml (my dream-folkhögskola). och massa fler saker säkert. men de får vi ta i ett annat inlägg. det här blev ändå lite långt. men jag är tillbaka nu!
en lyxigare jul för alla
nej inte för alla.
den här julen har jag verkligen funderat så mycket över kontrasterna i samhället. för jag tycker att de syns så himla mycket tydligare när alla köper mycket mer än vad vi bråukar, äter mycket mer än vad vi brukar och alla talar om att man ska vara så glad. då blir det så sjukt tydligt vilka som inte får äta och som inte är glada.
i sagan A Christmas Carol blir ebenezer scrooge hemsökt av tre stycken andar som ska få honom att inse julens budskap och värma upp hans hjärta. ande nummer två är som en enorm tomte, som skrattar hela tiden och allt runtomkring honom lyser och glimmar på ett konstigt sätt. grejen med honom är att han är sjukt varm & mysig och obehaglig & skrämmande på samma gång. hans skratt är lite för starkt och hans ögon lyser lite för mycket. så kan jag ibland känna med julen. allt är så mysigt och varmt och merry, men att det liksom är lite obehagligt, eftersom alla inte kan dela det.
i tisdags var jag och några vänner ute på stan och delade ut paket till hemlösa. vi hade arton paket allt som allt, innehållande lite lussebullar, bröd, halsdukar, russin osv. att göra det var något av det bästa jag gjort, men också något av det jobbigaste. det var fantastiskt att få ge något till dem som säkert inte har fått en julklapp på flera år, det var amazing att se deras leenden och skaka hand med dem, prata med dem som ville det och röra vid dem som aldrig blir rörda vid. men det var jobbigt att gå därifrån sen, lämna dem där med lite lussebullar när de egentligen behöver pengar, bostad, ett liv.
men jag vet att det är bättre att göra något litet än att inte göra någonting alls. och det var inte bara bra för dem som vi gav paket utan det var så sjukt gott för våra hjärtan också. något hände med oss. och det var en kvinna som stoppade oss och frågade oss vad som var i paketen vi hade delat ut, och sa att det var en bra grej vi gjorde. "ja, det är gott för hjärtan!" sa jag och då svarade hon "och för mitt hjärta också!!". så det var bra för de runt omkring också.
jag önskar verkligen att alla jular ska bli fyllda av denna sorts eftertanke, om inte mer. jag vill inte längre ha den här obehagligt vridna mysiga härliga julen som inte alla ta får del av.
jag vill
man kanske inte kan mätta hundra stycken, men kanske kan man mätta en
alla kan inte göra stora saker
men alla kan göra små saker med stor kärlek
Moder Teresa
nystart mitt i terminen
jag är så taggad på livet att jag bubblar! jag bubblar! jag blir typ lite yr och darrar i fingrarna. ni vet känslan man har när en ny termin är på g, särskilt efter sommarlovet. den känslan har jag nu av någon anledning.
- jag vill organisera min ekonomi, lägga mer pengar på bra grejer och mindre pengar på onödiga grejer.
- jag vill ta mer tid till vänner, prioritera om.
- jag vill bli mer eko, köpa mer på second hand
- jag vill umgås med min familj mer. prata mer med min fantastiska mamma
- jag vill lägga massamassa mer pengar i kollektboxen på söndagarna
- jag vill gå o lägga mig i tid
- jag vill hitta ny musik
- jag vill skriva mer dagbok
- LIVEEEEEEEEEEEEEET
silent night, holy night
jag vill typ ha jul. fast ändå inte riktigt än. men jag känner hur den kryper på, julfeelingen.
åh, vad jag önskar att den här julen inte skulle bli som alla andra jular. jag vill att julen för en gångs skull ska handla om något annat än konsumering, stress, och konstlad julstämning pga julbelysning och julgodis. jag vill att den här julen ska bli äkta. jag kom att tänka på en sak idag: om jag firar jul för att Jesus föddes (vilket jag gör), så är det ganska konstigt av mig att fira honom genom att köpa massa dyra grejer till folk, något som säkert är icke-miljövänligt och som bara uppmuntrar vårt sjuka konsumeringssamhälle. kom inte Jesus för att ge frid åt de sjuka och fattiga? varför ska jag fira det genom att glömma bort de sjuka och fattiga ännu lite mer än vad jag redan gör, och slösa mina överflödiga pengar på obetydligt garbage hellre än att ge mat och varma kläder till dem?
tänk om man skulle ta ett steg bakåt och se vad hela julkulturen har utvecklats till. jag älskar verkligen julen, det är en fantastisk tid. men shit vad häftigt det skulle vara om hela sverige bara tog avstånd från all hetskonsumtion, och istället använde julen till att faktiskt ta hand om varandra. det låter så klyschigt, men det skulle vara så fruktansvärt najs om vi uppfyllde den klyschan på riktigt.
missing people
i torsdags anmäldes en nioårig flicka försvunnen. och genast var där mellan 500 och 800 människor som hjälpte till i sökandet efter henne. det är helt fantastiskt, jag blir helt glad över att vi svenskar kanske inte är så hårda och kalla som vårt rykte säger, utan att vi faktiskt vill hjälpa andra människor utan att få någonting tillbaka.
men varför sker inte detta mirakel varje gång någon anmäls försvunnen? jag hörde en reflektion på radion över varför det var så många som engagerade sig i sökandet efter flickan. någon sa att det alltid är speciellt när det handlar om barn. och den tanken förstår jag. men jag skulle önska att det samlades lika mycket människor att söka efter alla de som försvinner. de som kanske inte har så många som bryr sig om dem, de som kanske inte anmäldes som saknade förrän efter flera dagars frånvaro från arbetet, de som är gamla.
åh jag bara önskar att vi alltid skulle hjälpas åt såhär, och att alla skulle värnas om.
förändring
asså. jag har tänkt på förändring så himla mycket de senaste dagarna. har läst i mina gamla dagböcker och insett att saker, som jag då var så himla säker på, är helt förändrade idag. grejer som jag trodde var eviga, det är så här jag tycker, det här är verkligen min åsikt. och det roliga är att jag i samband med dessa tydliga åsikter och beskrivningar av framtidsdrömmar har skrivit: "asså det här kan verka som en sådan här åsikt/dröm som man bara har när man är tonåring och att den kommer förändras, men det här är inte en sådan! Jag kommer verkligen tycka det här sedan/den här drömmen kommer faktiskt hända!".
åh. jag vill bara klappa mig själv på huvudet. men sedan så tänker jag på alla saker som jag idag är så himla säker på. kommer jag tycka något helt annat om fem år och klappa mitt artonåriga jag på huvudet? jag vill inte ha en klapp på huvudet av mitt framtida jag! jag är rädd för framtiden, för förändringen! det som jag tycker nu är det bästa att tycka, det behövs ingen förändring!
fast som en vis person sa till mig så är det ju sällan så att ens åsikter förändras till det sämre. det är ju inte så att jag tycker att de åsikter jag hade som fjortonåring är bättre än dem jag har nu. isåfall skulle jag ju ha kvar dem, eller hur? så jag behöver egentligen inte vara rädd för mitt framtida jag och mina framtida åsikter, för dem kommer ju vara det bästa för mig då, förhoppningsvis.
men åhhhhh framtiden är så oviss, den finns liksom inte än och det är jag som ÄR framtiden! det är läskigt. tur att Gud håller min framtid i sin hand.
klockan är för mycket men jag måste säga det här
jag är i äkta efter-en-konsert-mood.
jag älskar mina vänner och är stolt över vad vi som artonåriga halvfärdiga musiker (knappt det) kan åstadkomma. jag är glad över vänner som hjälps åt när vi behöver varandra som mest. jag är ledsen över att jag inte tar vara på tiden mer och hänger mer med folk som jag älskar, och jag får lite carpe diem-feeling och tänker att jag vill bara leva och hänga med folk och skratta och inte wasta bort mina unga år.
jag älskar att sjunga, och jag vill så fruktansvärt gärna gå folkhögskola här i stockholm nästa år. alltså hela mitt hjärta skriker efter det och jag VILLVILLVILL. jag vill sjunga jag vill dansa jag vill lära mig mer!!! jag vill uttrycka mig!
jag vill vara glad mot människor och jag vill le, för det gör faktiskt en helt enormt stor skillnad. jag vill strunta i att vara bitter över småsaker och försöka vara varm.
jag är så darrig, jag kommer inte kunna sova. och jag stör mig på att jag imorgon, när allt är grått och vanligt igen, kommer tänka att alla de här känslorna inte var på riktigt. att de bara var efter-en-konsert-eufori, som egentligen inte kan räknas som äkta, rationella känslor.
men jag vill försöka minnas att det här är på riktigt, för det här är livet.
o så rörigt. men när är någonting i en själv egentligen i ordning.
kvalitetstid
assååååååååå samuel ljungblahd och ole börud har gjort ett julalbum tillsammans som släpptes för två dagar sedan. samuel låter såhär och ole låter såhär. kan det bli annat än najs?!??? jag lyssnar nu, och det är asnajs. åh jag älskar musik och jag älskar orgelsoundet på en keyboard. och jag älskar julen.
idag har jag haft en dag med mig själv. efter några missöden (som inkluderade cykelramling/skrubbsår på knät, halkning på hala löv, ingen träning för att det inte fanns nån friskis&svettis där hemsidan sa att den skulle finnas, inget smör med mig hem från affären för att jag glömde det, osv) var jag äntligen hemma och kunde börja min najs-dag. jag har övat cello, sovit, duschat, badat fotbad (med fotskrubb, vibrerande fotbad, kräm och allt!!!) och läst harry.
och nu har jag haft romantisk middag med mig själv. jag lagade satsig mat, tände ljus, dukade fram fint, och satte på mysig middagsmusik. åh vad värt hörni, man mår så bra av en stund ensam ibland.
nu ska jag plugga, öva sång och skriva dagbok. och kolla på the holiday om jag hinner. men först lite mer harry. i just can't get enough.
rulletrapp
vid slussen åker jag i tre stycken rulltrappor innan jag kommer ut i luften. och ofta är det så att iaf en rulltrappa är ur funktion. då blir man asirriterad och arg, åh det är så himla synd om mig för jag sov bara sex timmar inatt, och är så himla trött och nu ska jag behöva GÅ uppför trappan. ofta börjar de rulla igen efter någon dag, när någon har tagit initiativ och felanmält den. men sen slutar de funka igen, antagligen för att de är i dåligt skick. så för några veckor sedan byggdes en av rulltrapporna om. det var mekaniker där varje dag och tog bort de gamla trappstegen, fixade, satte dit nya trappsteg.
och en dag var den klar. men då var det ingen som sa något, eller blev glad, eller uppmärksammade deras jobb på nåt sätt. då fortsatte man med sin dimmiga, sömngångaraktiga slentrian-morgonlufs utan att tänka på att rulltrappan faktiskt fungerade av en anledning, att någon hade jobbat för det.
jag vet, det klart att vi ska förvänta oss att saker i kollektivtrafiken fungerar som de ska. men jag bara kom att tänka på att det är ofta som vi bara uppmärksammar när något är dåligt och inte tar någon notis alls när folk faktiskt har gjort ett bra jobb.
fina citat från eddie 2,5 år
"Vattnet är fint"
"Visst är det höst nu? För löven är gula"
"Katten kommer väl inte äta upp mig?"
"Vi ska åka tillsammans"
"Jag älskar dig"
Mitt barnvaktsbarn Eddie är en så sjukt rolig och fin kille. Och jag blir liksom mer och mer säker på att barn har en personlighet från början, som sedan utvecklas såklart. Tanken att man är helt blank när man föds och sedan får sin personlighet formad utefter miljön man växer upp i kan jag bara inte tro på. Eddie har verkligen personlighetsdrag som skiljer sig från andra barns personlighetsdrag.
Han är sjukt fin. I måndags sa han jag älskar dig till mig och idag sa han det igen. Jag lär mig så mycket av honom. Ja, man lär sig verkligen mycket av att vara med barn. Jag får leka på i lekparken två gånger i veckan, sån himla lyx. Jag är glad att jag får lära mig att leka igen. Jag skrattar så mycket när jag är med honom.
rus och respekt
igår var jag på konsert.
ibland när jag är på konsert, eller lyssnar på musik hemma, eller sjunger, så får jag någon slags kick. jag får musikrysningar, rysningar som bara infinner sig i samband med musik.
igår fick jag musikrysningar och något slags lyckorus i hela kroppen för att jag var så glad. och det var så roligt att det hände, för jag har varit så tom inför musik ett ganska långt tag. har inte vetat varken vad jag ska lyssna på eller sjunga. men jag blev så himla inspirerad igår och det var fantastiskt. tack för musiken, Gud.
jag tänker på massa grejer, massa stora jobbiga grejer. idag tänkte jag 'åh vad skönt det vore om jag bara slutade tänka'. eller iaf slutade beröras. men egentligen så är jag så enormt tacksam för att jag tänker och för att jag berörs och för att jag blir obekväm av saker i världen som är jobbiga. tänk om jag skulle vara likgiltig. det skulle vara tusen gånger värre än att tycka att jobbiga saker är jobbiga. om ni förstår vad jag menar.
nu kom jag att tänka på en textrad som finns med i en ted gärdestad-låt.
"min värld min värld du är så stor, av tankar styrs din färd. långt mera kloka än man tror, så snurra du, min värld"
det finns så sjukt mycket tankar, idéer, principer, moraler, ideologier, känslor, övertygelser, lögner som är sanningar, sanningar som är lögner. hur ska vi alla kunna leva i samma värld. det är väl här ordet respekt kommer in. men respekt, vem är det som bestämmer vad det ordet egentligen betyder?
gör gröt
Min lillebror Daniel är sju år yngre än mig. Eller sex och ett halvt för att vara exakt. En lördagsmorgon, när han var tre och jag var nio, var vi båda i köket. Vi var sugna på frukost, men varken mamma eller pappa var vakna. Då bad Daniel mig att jag skulle göra gröt till honom. Jag svarade att jag inte visste hur man gjorde gröt (jag var ju själv ganska liten). Men han fortsatte tjata "gör gröt!". Tillslut blev jag liksom lite arg på honom och sa att jag inte kunde göra gröt, att han bad mig att göra gröt är samma sak som att jag skulle be honom att göra gröt, för att jag kunde det lika lite som han. Det funkar såklart inte att försöka förklara sådan här logik för en treåring. Han grät och fortsatte. "Gör gröt!".
Idag är han elva och jag är arton. Och för några morgnar sedan var vi två ensamma i köket, och han stod vid spisen med en kastrull. "Ska man ha en eller två deciliter vatten när man gör gröt?" frågade han.
Då mindes jag så tydligt den morgonen då han inte klarade sig själv, då han inte kunde annat än att be någon annan göra det, "gör gröt". Nu klarar han sig själv. Han växer upp, jag växer upp. Och det är som det ska. Men det gör mig ändå lite nostalgisk.
Från början kunde han inte göra det själv. Nu kan han göra det själv, men behöver ändå hjälp, behöver ändå fråga. Tänk den dagen då han inte behöver någon hjälp från mig alls, utan kan klara sig helt på egen hand.
Det är spännande att han växer upp. Men jag vill ibland att han ska fortsätta vara liten.
never say never
Skolan är börjad, jag är ganska taggad fortfarande.
I förrgår hade vi biebernight. Shit vad det ÄGDE. Ingrid höll tal, vi åt jb-tårta, kollade på hans tatueringar på google, jag och Ingrid dansade till all around the world, vi kollade på never say never och lyssnade asmycket på jb-music. Idag gick jag och funderade på ifall jag skulle göra en Justin Bieber-tribute som projektkonsert på skolan bara för att provocera. Jag skulle typ inte få ihop något band, ingen skulle vilja spela med mig haha. Men jag skulle vilja göra det för att röra om lite i pretentiösa musikertankar. Det finns ingen bra eller dålig musik. Det kan finnas musik som är mer välarbetad, mer simpel, mer kommersiell, mer one of a kind. Men i slutänden handlar det bara om smak. Tycker jag. Jag stör mig på musikkulturen på Södra. Man ska lyssna på bra musik. Musikermusik. Och just därför skulle jag vilja göra en jb-tribute. Fast jag tror inte att jag har tid, men annars hade det hänt.
Idag gjorde jag mitt första köp med mitt VISA-kort över internet. Nu var man stor minsann. Åh så roligt.
Nu hade jag inte så mycket mer att säga. Heidå
