kämpakämpakomigenkomigen

Just nu är mitt liv som de sista minuterna på löpbandet. När man tar ut sina sista krafter och bara tittar på klockan varannan sekund för att se hur långt det är kvar. Komigenkomigenkomigen, säger man till sig själv och man vill helst bara lägga sig ned och dö lite. Komigenkomigen detärintesålångtkvar kämpakämpa, går tankarna i huvudet medan jag gnäller utmattat, som ett barn som rycker sin mamma i armen och tjatar om att hon går för snabbt. Bara det att jag både är mamman och barnet.
Efter den här veckan andas jag igen. Jag försöker göra det nu också. Men efter den här veckan kommer jag kunna göra det på riktigt. Pew. Jag vet inte ens vad som händer efter höstlovet. Det känns som om livet tar slut efter den här veckan, för att jag har kämpat så intensivt för att överleva fram till vecka 44. Känns inte som om jag har något liv efter det här. Men det har jag som tur är. Längtar, längtar, längtar tills allt är över, då jag får släppa alla spänningar som stressen med ett elakt flin har lagt på mina axlar. Jag vill få massage, har ont i kroppen. Men jag är ganska glad ändå :) för jag har så himla mycket kul att se fram emot. Och det är ju bra. Nu är klockan inte ens tio och jag ska sova. Hurra. Branatt

Kommentarer
Postat av: Carro

Tack, GRYMMIS!!

Du klaaarar det! Du kommer fixa det. Och är det något, så säg till. Du vet att jag har två händer, en famn, ett par öron och ett hjärta som bryr sig om dig om du skulle behöva det någon gång.

2011-10-24 @ 22:08:49
URL: http://hjarnanssmorgasbord.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0